Författare: Jessica

Har bandit-kanalen på i bilen. Stannar vid rara dagiset. Barnen är ute på gården. Jag låter radion vara på, öppnar bildörren på Ellas sida. Det är bara några meter fram till grinden, så hon brukar sitta kvar. Det är kul att titta på alla lekande barn.
Sonen kommer springande, vi möts i grinden.
-Tack för i dag, ses i morgon!

När han kliver in i bilen sträcker han sig fram mellan stolarna.
-Nej, du sitter bak hos Ella, skriker mamman till.
-Ja ska baja höja musiken, svara han.

Från radion hetsar Rage Against The Machine med ”Killing in the name of”.
Jag ler.
Klart han har bra musiksmak. Konstigt vore väl annars.
Vi drar igen dörrarna, startar motorn och drar iväg.
Slår lite samstämmigt med våra huvuden, alla tre!
Nästan samma rus går genom kroppen nu som när jag såg bandet öppna på Roskilde för ett gäng år sedan.
…Och det var pappan till barna som då stod och slog huvudet vid min sida där framför oranga scenen.
Sol, en grön i ena handen och kärleken i den andra!

Nya klätterställningen vid Nävertorpskyrkan bjöd på skön höjd.
Sonen trodde inte att han skulle våga klättra längst upp, men det envisa segrade.
Och tänk, i dag var vi inte ensamma i lekparken. Solen har en sådan utdrivande kraft på oss människor.

Bensin i blodet…

Verkar vara något tjall på servon…

Påskaftonsfrukost.
Ella njuter och myser hos liten storebror.
Tack älskade, bråkiga och fantastiska ungar för att jag får hänga med er en stund i livet.

Sätter nyckeln i låset. Äntligen färdig. Alles klar. Finito.
Städveckan på rara dagiset är över för denna gång. När nästa gång blir vet man aldrig.
Nog är det vemodet som sveper förbi, andas i mitt öra. Man vet ju vad man har, men inte vad man får. Sonen börjar på förskolan i höst. 6 år, stor & liten. Allt nytt. Ett kliv upp på trappan.
Skolan är enormt viktig. Det måste ju funka; med kompisar, på skolgården, i klassrummet, med lärarna.
Och det måste framförallt vara kul.
Och tryggt.

Klart Ella ska gå på Lyckebo, men det är inte dags än. Vi har i alla fall 1 år till här hemma tillsammans. Kanske det inte finns plats för henne när det är dags…
Det kan alltså vara sista gången jag sätter städnyckeln i låset till tvättstugan.
Tänk att något som varit rätt jobbigt och ganska trist ända kan bjuda på en saknad.

Om ni får problem framöver, så hojta till så kommer jag och drar några repor med kvasten. Det funkar, det är stabilt. Och ganska så okej ändå!

Nortons dagiskompis Axel ringde i onsdags morse…07.45!
-Ska vi leka?
Ja, det går bra, men Norton sover fortfarande. Han somnade rätt sent i går. Pappa Jimmy och han fastnade i Star Wars-spelet.
-Åååh, wow! Hej då!

Och oj vad pojken sov. Klockan hann nästan klämta halv elva innan han kom smygande ut i köket. Ibland lyckas han faktiskt skrämmas och jag slipper låtsas…

När vi kom fram till grabbarna grus hus i Nävertorp, strålade solen ikapp med busfröna. Dagen inbjöd till utelek.
Ella var riktigt trött. Hon hade vaknat tidigt och varit igång i 180 under förmiddagen, alltså precis som vanligt.
Jag var tvärsäker på att hon skulle somna i bilen på vägen till lekkamraterna så hon var inte klädd för snöslask.
Så nu gick jag och bar på en ål i tygoverall. Hon ville ju också vara med och leka.
Mammorna slog sig ner mittemot solen med varsin java i handen. Tänk att det är så mycket godare med kaffe ute! Ella satt still någon sekund.
Nej, det här skulle inte gå.

Mamman gick in och letade fram ett par röda galonisar efter pojkarna och ett par galonvantar.
Byxornas längd blev perfekt, de räckte även över tygoverallsfötterna!
Och galonvantarna var även de generösa, så att till och med den envisaste inte kunde dra av dem.
Oj, vad roligt det blev! Nu kröp Ella runt och söp in hela den generösa trädgården.

Minsta pojken Harry älskar bebisar. Särskilt Ella.
– Han vill komma in i lekstugan, deklarerade han med tydlig ton. Klart ”han” ville det. Där inne blev det matlagning. Kocken Harry bjöd på en kaka med hål i och till det; glass! Ella agerade långsam servitris.
Kakan gifte sig med kaffet.
Påtår?
-Jaa tack!

Tack mormor och morfar för påskskägget!

Denna vecka är det vår tur att städa rara dagiset. Klart det är jobbigt, och stort! Men när vi alla familjer hjälps åt med detta under året, spar vi in en del pengar, vilka omvandlas till högre personaltäthet. Det är värt vartenda korvöre. Och jätteviktigt!
Det är så mysigt att gå runt i alla rum och se resultaten av barnens kreativitet vid sidan av härlig pedagogik. Tack rara, kloka Lyckebo! Jag hoppas att ni har en plats ledig till Ella i framtiden. Men vi väntar nog ett år till ungefär.

Störstaste storasyster var under tiden hemma hos oss och skötte vilddjuren.
När mannen kom hem efter många kvadrats dammsugning, låg sonen och myste i TV-soffan med fina storasyster och liten syster sov i sängen.
Bättre kan det väl knappast bli.
Tack Julia för tid och kärlek. Ses på onsdag igen!

Vid Djulö.
Solen närvarande. Dock lockade den ändå inte till bad… eller?
Det är något visst med vatten, fruset eller öppet. Lite spännande på något vis. Kanske är det bara för att sonen och jag älskar att åka till sjön…eller att det är oändligt.
Vi kollade runt lite på stranden. Provade gungor, karuseller, röret, rutchkanan.
Mindes sommaren, längtade den kommande.
Ella sov i sin vagn med nosen mot solen.
Medhavd fika smakade bra mittemot. Tänk, den värmde i ansiktet!
Rätt som det var ilade sonen iväg längs grusgången.
-Typiskt, dom baja lujas, sa han när han lite moloket kom emot mig.
Glassflaggorna retades i sina hållare från husfasaden.

Men snart, snart är vi här igen. Lite för tidigt, lite för kallt i vattnet, men solen har denna effekt på oss badälskare.
Livet vid stranden är så meditativ mitt i all kaos.
Undrar om Ella går i sommar? Då blir det kanske mer åt kaoshållet…

Nu blottas den på sina håll. Under isiga, kraterliknande smågator tittar den fram, lapar hungrigt i sig av solen.
Åååh, vad vi längtat – välkommen asfalt!
Pulkan och Boben har fått backa in i bo’n igen. Står och trycker i nå’t hörn tillsammans med välanvända snöskovlar.
Hoppas det dröjer aslänge innan vi ses igen. Men stort ack för denna säsong! Det var ju kul så länge det varade.

Sonen har nästan blivit kompis med sin nya cykel. Klart det känns lite tungt och svårt. Större tum på hjulen, högre och bredare styre, längre ner till marken.
Men han är en kämpe. Och förstås en våghals. Har ju att brås på…
Cykeln är metallicblå, glittrar i solen. Och helt ny!
Har letat sedan i höstas efter någon bra begagnad, men utan resultat. I dag gav jag upp. Det fick bli en tur med gamla cykeln till Lövåsen. Där har ett gäng cykelnördar en riktig cykelaffär som till och med luktar gummi.
Vi cyklar ju varje dag. Till och från dagis. På långpromenader med vagn. Till sjön. Till kompisar. Till mormor och morfar. Så dessa däck kommer garanterat att slitas, säkert på grund av en och annan sladd också…
Välkommen vår, vi är redo!