Författare: Jessica

-Kom mamma, skynda dig. Flodhästen tar oss med till Legoland!
Resan blev lång och tröttande. Till och med för den tappre legoriddaren.

Smala armar och ben spretar likt plockepinn i sovsvettig gryningssäng.
Tänk att någon så liten nästan är irriterande i vägen.
Jag kryper ihop i fosterställning. Hittar en plats bredvid ena katten i fotändan av sängen.
Lyssnar på de små och ivriga andetagen.
Somnar till slut med en varm, mjuk och mycket liten fot i min panna.
Kanske den slätar ut några veck där?

Nu hör man inte längre när hon kommer runt hörnet. De små nakna fötterna trampar nästan ljudlöst över golven. Borta är krypande, ivriga och snabba knän. Klart det är roligt, men samtidigt är det ett lite åååh som gnager i skallen. Det går ju så fort, litet knytt.
Hon har mest gått inomhus. Ute har knän känts tryggare.

I fredags kväll när mannen stod vid grillen, tog vi en cykeltur till sjukhuslekparken. Oj, vad många barn, mammor och pappor! Ella tittade storögt, ja stannade upp helt i stojet. Norton blev lika snopen han. Tänk vad lite sol och värme gör!
Vi har ju huttrat ensamma här ända sedan snön äntligen velat backat undan lite.

Ella och jag närmade oss gungorna. Det är ju ungefär det hon klarar av. Men hon började istället ivrigt peka på ett litet hus med en rutsckana i.
Klättra kan hon. Precis som storebror. Två vilda, smidiga klätterapor. Ja, det finns ju att brås på…
Huset hade en trappa upp för ena sidan och sedan en ganska snäll rutsckana ner för en annan. Oj, vad kul det var! Två olika titt-ut-fönster och massor med barn utanför.
Ella stack ut huvudet i det ena, backade sedan in och så en kik ut genom det andra. Håret blåste lite poetiskt i den för att vara maj-månad, löjligt ljumma kvällen.
Vi testade sedan kanan. Den var inte så snabb, så efter ett par provåk kunde Ella åka själv och mamman stå där nere och ta emot med varm, stolt famn.
När hon kom ner så hamnade hon direkt på fötterna, sedan var det bara att fortsätta gå. Lite svårt förstås i tung sand, men upp igen bara och så vidare ut mot nya lekparksäventyr.
-Det här gör vi väl om snart, mamma, verkade det som hon sa när vi styrde våra cyklar hem mot grillbuffén.
-Tummis!

I dag har Ella varit glad. Vädrade nog ut allt argt i går kväll genom sovrumsfönstret.
Dagen började med amning. Tidigt! Hon ville mysa länge. Mannen sprang runt i skramliga golvläggarbyxor och packade jobbarväskan. Kaffekokaren fräste och bubblade. Alla vardagsljud blir så stora när man ligger kvar i sängen och försöker somna om.
Strax innan 09.00 kom farmor. Hon hade varit på sjukhuset i ett ärende och vi hade bokat frukostfikat här.
Sonen och jag cyklade till dagis. Farmor var med Ella den stunden.
-Fösta gången du och jag, log sonen, där vi cyklade bredvid varandra. Ja, det var ett tag sedan i alla fall.
Ella hade varit snäll mot farmor där hemma. Vi drack dagens godaste kopp kaffe, (den första) med Brie-ost, marmelad, rostat och en massa prat.
När farmor gått gick Ella in i badrummet och drog på kranarna till handfatet. Där brukar hon stå på en IKEA-pall och blaska. Jag passade på att göra lite rent därinne, Ella fick fortsätta i badbaljan.
Efter en stund började hon gnugga sig i ögonen. Dags för sova-middag-promenad.
Det blev Djulö-allé, sedan vidare över Norrköpingsvägen, förbi Backa med vackra fårhagar och sjön, sedan upp mot Nordanåsbron och ett avslut i centrum. Fyndade några formar till sandlådan på en loppis. Ella var vaken innan vi nådde hemmet. Hon fick ett päron att sysselsätta sig med i vagnen. Det smakade och är inte så farligt som äpplen. (Ibland tuggar hon inte ordentligt med sina små och få tänder…)
När vi kom hem var det dags att hämta storebror på dagis. Vi tog cykeln. Oj,vad glad hon blev när jag satte på henne hjälmen och hon fattade vad som var på gång!
Hemma blev det eftermiddagshäng med grannflickan och pojken i trädgården. Mammorna pratade och papporna måttade med tumstocken; en jordkällare år på gång mellan husen. Thomas-pappan vill ha snygg förvaring av sitt alldeles egenbryggda öl. Jimmy-pappan är på.
Drömmer mig bort och in i en jordkällare med tegelgolv, vitputsade väggar och kandelabrar. Ett par sköna stolar och en grammofon. Anar jag några vinflaskor där borta i en hylla?

Helt plötsligt under kvällen blir Ella ledsen. Precis när middagen står dukad. Ser att hon är trött. Försöker trösta. Hon vill inte. Ålar sig, vill ur, iväg. Gråter, sprattlar argt. Till slut tröttnar jag och lägger ned den arga på köksgolvet. Då blir hon ännu argare. Det arga grymtar bestämt och hårt, djupt från hennes bröst. Pappan försöker trösta. Det funkar inte heller.
-Kan du prata med Ella så att hon blir glad igen, ber jag sonen. Han sjunger Ekorr’n satt i granen. Ella blir tyst i någon sekund, men nej, hon tänker inte bli besegrad. Inte ens av älskad storebror.
Vi lägger henne i sängen och försöker att njuta av mannens goda curry. Ella ser oss från sin säng. Hon reser sitt lilla huvud över kanten och gråter argt mot oss.
-Kom Ella och ät den goda maten, lockar jag och visar hennes tallrik och sked. Då gråter hon ännu mer. Gråten avtar sakta. Hon hulkar. Till slut somnar hon.
Jag går in och tittar på den sovande envisa människan. Varför är du arg, Ella? viskar jag.
Hon tuttar i sömnen mellan hulkandet.

Det blev en 20-minuters vila, sedan vaknar hon av sonens tjoande. Fortfarande lika arg.
Försöker återigen trösta. Ger henne tutten, fast jag tycker det börjar vara dags att sluta. Men hon vill fortfarande så mycket, i alla fall på kvällar och nätter.
Jo, hon ammar en lång stund. Somnar sedan om.
Vaknar en stund senare. Arg. Denna gång lirkar  jag med gott att dricka. Hon slår mycket bestämt bort päronfestisen från sig. Mannen tar henne i sin trygga famn. Hon sprattlar och fäktar vilt. Han ger sig inte.
-Nu får du skärpa dig, Ella. Nu är du inte snäll. Tyst! Förmanar han. Så tar han med sig argbiggan till datorn. Där öppnar han upp en hoj-film på hög volym. Motorn vrålar lika argt som Ella. Hon blir tyst. Alldeles stilla. Det går någon minut. Jodå, Harley-motorn vinner.
Efter en stund ber jag sonen att gå in till Ella med några bitar choklad.
-Hon är så arg på mig, så du får ge henne den, säger jag till honom. Man blir lycklig av choklad.
Choklad vill hon ha. Efter en stund även lite att dricka. Så sitter hon en lång stund hos pappan, som om inget hade hänt. Vi fortsätter med pyjamas, torr blöja och provar med en smörgås, men den vill hon inte ha.
Pappan sätter sig i gungstolen framför TV:n. Där brukar de två sitta och slumra in. Har gjort det nästan varje kväll sedan vi kom hem med litet knytt från sjukhuset. Klart hon bråkar. Hon vill aldrig sova. Men ikväll orkar hon inte med så mycket mer bråk.

Nu sover en mycket söt liten flicka så stilla i sin säng. Armarna har hon på bebisars vis ovanför sitt huvud. Trygg brukar det heta. Men varför så arg? Jag öppnar sovrumsfönstret en stund och hoppas att natten ska blåsa in ny, snäll luft i rummet och ta med sig den gamla ut härifrån.
Sov så gott, älskade Ella. Alla älskar dig, vi finns ju här. Alltid!

Har den gamla Talking Heads-dängan i skallen. Den fastnade där i morse vid frukost, och har sedan envist snurrat runt och stannat kvar. Nu fick den agera rubrik till dagens inlägg med bild.
Ella har äntligen växt i sin XX-Small cykelhjälm och det är ljummet i luften. Nu var det dags.
Mannen hade förstås ingen ordning på sin cykel, men ett av fruns loppisfynd, (100:-) stod och väntade i bon.
-Jag har alltid velat haft en sådan här, avslöjade mannen, och började pumpa ett av de mycket smala däcken.
Fyndet gjordes i höstas. En gul racercykel med svart lindat bockstyre. 100:-
-Den har stått ett tag, avslöjade försäljaren.
Däcken med svarta sidor och gula mitt på var platta.
Luften är fri och mannen kunnig. Nog var den värd en chansning på en hundring!

Ella och jag väntade med spänning i gungan. Mannen visslade lite och gick några vändor mellan bon och den tillfälliga mekarplatsen (en trave betongplattor).
-Hur går det, vågade jag till slut fråga. Ella började tröttna på gungan.
-Färdigt, utbrast mannen.
Sedan monterade han raskt tillbaka de farligt smala hjulen på den gula och vi drog iväg i ljum maj-kväll. Solen mötte oss, fortfarande varm och lockade oss ut påThe Road to nowhere.
Ella verkade gilla att cykla. Hon skrek och tjoade högljutt där bak.
Sonen var hos Molly. Där skulle han sova över, äta laxburgare och kolla film.
Tänk att det var så länge sedan han satt i cykelstolen, men ändå så alldeles nyss.
Saknar den tiden ibland. Han och jag på väg, The Road to nowhere.
Hoppas han hakar på nästa gång. Saknar honom redan, trots att han bara varit hemifrån några timmar…
Klockan har just passerat midnatt. Undrar om han och Molly sover nu. En ljus och en mörk. Finurliga, kloka, envisa ungar med stora hjärtan.
Sov så gott, sweet Dreams! Mummy loves you, always and forever!

-Behöver ni hjälp, frågade jag.
-Ja, en öl till det här skulle sitta bra, log grannpappan.
Det var han som till en löjlig peng fixade ett helt flak av den allra kramvänligaste sanden till Ellas låda. Fin, finare finast.
Det där med att bra karl reder sig själv är ju bara löjligt.
Utan vänner dör man, på alla sätt!
Tusen tack Tomas! Det är ju en jäkla tur att just vi har de bästaste grannarna.

Vilken skön eftermiddag och kväll vi fick. Det blev sent så vi tände grillen och la på det som fanns i de tre familjermas hus. Barnen efterfestade i sandlådan och vi gamla la upp benen lite högre och fyllde upp glasen. Skål och tack! Årets första grillkalas och alla var där.

Förfest på flaket. Ella var så glad över att få vara i centrum och leka med alla de stora barnen.
-Bygg du så river jag!
Bästaste, snällaste, finaste, tålmodigaste, gladaste, roligaste, sötaste, klokaste barnvakten Molly.
Ååh, kom snart tillbaka! Nästa gång har nog mamma köpt lite formar så du kan baka sandkakor åt mig.

Liten med liten spade.

Stor med stor spade.

I dag har pappan nästan ryggskott, förstås! Men sandlådan sitter som en smäck, djupt nedgrävd i seg gräsmatta. Nu saknas det ett stort lass sand. Men vi har vigt in den fina lådan ändå. Det gick liksom inte att låta bli. Ella var först i. Oj, vad hon trivdes. Storebror räddade myror från hennes framfart.
Mamman är minst lika lycklig som barnen.

Kexchoklad gör Ella glad!

En muta för att den envisa ska sitta still i vagnen på väg hem från affären.

En sked för mamma, en sked för Ella. Nej, två skedar för Ella och ingen till mamman…

Att mata den envisa kräver sin man eller kvinna. Hon vill själv. Så i ena handen håller Ella sin sked. Så får man försöka lura in några tuggor emellanåt med en annan. Oftast tar hon över även denna.
Om hon själv faktiskt tycker det är lite meckigt, så kan det hända att man blir överräckt ett av verktygen. De betyder att hon gett sig och låter sig matas- en stund…

Lycka är att äta frukost med storebror. Samma frukost!

Äntligen sandlåda!

Ville så gärna att sonen skulle ha en sandlåda när han var liten. Men så plötsligt var han ”stor” och hade nog ändå inte riktigt tålamodet från början att sitta still.
Men Ella gillar att ösa med spaden. Hon borrar ner sina små händer och känner in sanden och hur den ilar mellan fingrarna.
Nu skall hon få en alldeles egen låda! Pappan har i dag snickrat ihop en generös i konstig form, som rymmer många vildingar.
Mamman hoppas på att få sitta bredvid med solen i nosen och morgontidningen nära. Kanske till och med en kaffetår.
Kanske att blommorna kommer att trivas i min sandlåda?