Har den gamla Talking Heads-dängan i skallen. Den fastnade där i morse vid frukost, och har sedan envist snurrat runt och stannat kvar. Nu fick den agera rubrik till dagens inlägg med bild.
Ella har äntligen växt i sin XX-Small cykelhjälm och det är ljummet i luften. Nu var det dags.
Mannen hade förstås ingen ordning på sin cykel, men ett av fruns loppisfynd, (100:-) stod och väntade i bon.
-Jag har alltid velat haft en sådan här, avslöjade mannen, och började pumpa ett av de mycket smala däcken.
Fyndet gjordes i höstas. En gul racercykel med svart lindat bockstyre. 100:-
-Den har stått ett tag, avslöjade försäljaren.
Däcken med svarta sidor och gula mitt på var platta.
Luften är fri och mannen kunnig. Nog var den värd en chansning på en hundring!
Ella och jag väntade med spänning i gungan. Mannen visslade lite och gick några vändor mellan bon och den tillfälliga mekarplatsen (en trave betongplattor).
-Hur går det, vågade jag till slut fråga. Ella började tröttna på gungan.
-Färdigt, utbrast mannen.
Sedan monterade han raskt tillbaka de farligt smala hjulen på den gula och vi drog iväg i ljum maj-kväll. Solen mötte oss, fortfarande varm och lockade oss ut påThe Road to nowhere.
Ella verkade gilla att cykla. Hon skrek och tjoade högljutt där bak.
Sonen var hos Molly. Där skulle han sova över, äta laxburgare och kolla film.
Tänk att det var så länge sedan han satt i cykelstolen, men ändå så alldeles nyss.
Saknar den tiden ibland. Han och jag på väg, The Road to nowhere.
Hoppas han hakar på nästa gång. Saknar honom redan, trots att han bara varit hemifrån några timmar…
Klockan har just passerat midnatt. Undrar om han och Molly sover nu. En ljus och en mörk. Finurliga, kloka, envisa ungar med stora hjärtan.
Sov så gott, sweet Dreams! Mummy loves you, always and forever!
Lämna ett svar