I våras fyndade vi en BMX-cykel till sonen på Blocket. Lite större tum på hjulen än den förra. Dock ville han ha dit stödhjulen.
-Näj ja e fem åj ska ja ta bått dom, sa han säkert och alldeles bestämt.
Mannen lät dem hänga en bit ovanför marken, så att de bara tog i ibland. Han kunde ju cykla utan. Balansen fanns där. Men det handlar ju om att släppa taget. Vända blad.
Så i går när vi var ute på söndagspromenad i solblandat regn, så lossade ena stödhjulet, i höjd med Backasjön. Precis så långt bort innan det svänger av mot hemåt igen. Regnet blandades med tårar på de fina, lite solkyssta kinderna.
Den arga och ledsna pojken slet och drog bångstyrig cykel på lerig skogsstig.
Men med lite övertalning och prat om att kunna skryta för pappan om cykling utan stödhjul så hjälptes vi åt att få fart och komma iväg. Det fanns ju i alla fall ett fungerande stödhjul på andra sidan. Trygghet.
Det gick så klart hur bra som helst.
När vi kom hem hade söta prinsessflickan kommit med sina föräldrar för en bit mat och en del prat.
Flickan och pojken lekte med stängd dörr på rummet. Inte ens glass kunde locka ut dem…
Senare fladdrade två långa blonda hårmanar ovanför studsmattan i solig sommarkväll. Kiknande skratt ramade in idyllen och gjorde ett skönt avstamp för den stundande semestern.
När pojken somnat och prinsessan åkt hem till sitt söta rum, skruvade pappan av det andra stödhjulet.
Ett kapitel slutar och ett annat tar vid.
Att lära sig cykla är stort. Det minns ni väl!?
Så idag gav vi oss iväg på premiärtur nedför stadens gator och torg. Tunneln under järnvägen var en lätt match. Den kördes i båda riktningar med fullt ös på pedalerna och ett stolt flin.
Lämna ett svar