Liten Ella är på rara Lyckebodagiset när jag jobbar. Det blir inte varje dag, inte meningen, inte något jag vill. Men några dagar i veckan, en dag ibland… Dagis är bra, i rätt dos förstås. Jag har ju möjligheten att kunna vara både hemmamamma och jobbarmamma. Ella får båda världarna. Det måste ju vara det klart bästa.
-I morgon ska vi till dagis, kan jag säga på kvällen. Då skuttar hon ut till hallen som en liten häst, sötare än en ponny, och börjar trä på sig skorna. Det är väl ett gott tecken. Tack rara Lyckebo för att ni trivs så mycket och bra med barnen! Ella gillar er skarpt!
Sonen är på 6-års till klockan ett om dagarna. Ellas dagis är till två. Den där timmen mellan hämtningar känns bara stressande. Vi hinner liksom inte göra något vettigt av den. Inte en fika, inte stresshandla kvällsmaten, inte göra bibblan, kanske en snutt i närliggande lekpark, men det är ju inte alltid skönt ute. Så jag bestämde mig för att låta sonen vara på fritids den timmen och själv jobba en stund längre dessa dagar. Visst, han knorrade redan innan vi provat. Men barn är ju rutiniga av sig. Vill ju att allt ska vara som vanligt. Mamman ska se ut som hon brukar, frukostmackan av samma sort, typ.
Efter första dagen frågade jag hur det varit.
-Jag vill att du hämtar mig klockan ett, svarade han bestämt.
Fritids är i samma lokal som 6-års. Fröknarna de samma, barnen nästan de samma. Några tillkommer, någon går hem. Klockan två går alla till matsalen och käkar mellis, sedan fri lek till tre ute på gården. Inte så stor skillnad alltså.
Den andra dagen trulade sonen igen. Men kunde inte riktigt säga varför.
Så i dag, skyndade jag mig och hann hämta honom en kvart före två, innan mellisen. Jag sprang in på skolgården med Ellas hämtningstid pulserande i kroppen. Sonen var i skogen och lekte kurragömma med ett gäng grabbar. De hade kul förstås. Men han blev samtidigt glad när jag kom. Rusade mot mig med öppna armar i en förberedande kram.
-Mamma, ropade han och hoppade upp i min famn. Vi snurrade runt, nära och håren trasslade in sig i varandra.
-Men i dag ville jag ju stanna kvar, sa han.
-Kom så ska jag visa hur bra mina klätterskor är. Jag kan komma upp på Valen hur lätt som helst, sa han och rusade yvigt in i skogen. Ja, det är verkligen en riktig skog barnen har på sin fantastiskt fina skolgård. Men valen är inte strandad, mer än kvarleva från istiden, jämte ”Grodan” och ”Hästen”.
Namnen på de stora klipporna har faktiskt levt kvar sedan en av ungarnas mormor gick på skolan fick jag veta nyligen. Snacka om hugget i sten.
Ja, vi hann hämta Ella innan två. Sonens skor var ruskigt snabba uppför ”Valen”. Och så ett skutt ut i fritids.
Det här blir bra. Som alltid. Det hör väl bara till att det skall knorras lite innan bara. Som att skippa stödhjulen på cykeln, börja simskola, aldrig vilja sätta på ett plåster, inte smaka på något som man inte känner till…. ja listan kan göras lång. Jag borde ju ha lärt mig nu…
Lämna ett svar