Helt plötsligt under kvällen blir Ella ledsen. Precis när middagen står dukad. Ser att hon är trött. Försöker trösta. Hon vill inte. Ålar sig, vill ur, iväg. Gråter, sprattlar argt. Till slut tröttnar jag och lägger ned den arga på köksgolvet. Då blir hon ännu argare. Det arga grymtar bestämt och hårt, djupt från hennes bröst. Pappan försöker trösta. Det funkar inte heller.
-Kan du prata med Ella så att hon blir glad igen, ber jag sonen. Han sjunger Ekorr’n satt i granen. Ella blir tyst i någon sekund, men nej, hon tänker inte bli besegrad. Inte ens av älskad storebror.
Vi lägger henne i sängen och försöker att njuta av mannens goda curry. Ella ser oss från sin säng. Hon reser sitt lilla huvud över kanten och gråter argt mot oss.
-Kom Ella och ät den goda maten, lockar jag och visar hennes tallrik och sked. Då gråter hon ännu mer. Gråten avtar sakta. Hon hulkar. Till slut somnar hon.
Jag går in och tittar på den sovande envisa människan. Varför är du arg, Ella? viskar jag.
Hon tuttar i sömnen mellan hulkandet.
Det blev en 20-minuters vila, sedan vaknar hon av sonens tjoande. Fortfarande lika arg.
Försöker återigen trösta. Ger henne tutten, fast jag tycker det börjar vara dags att sluta. Men hon vill fortfarande så mycket, i alla fall på kvällar och nätter.
Jo, hon ammar en lång stund. Somnar sedan om.
Vaknar en stund senare. Arg. Denna gång lirkar jag med gott att dricka. Hon slår mycket bestämt bort päronfestisen från sig. Mannen tar henne i sin trygga famn. Hon sprattlar och fäktar vilt. Han ger sig inte.
-Nu får du skärpa dig, Ella. Nu är du inte snäll. Tyst! Förmanar han. Så tar han med sig argbiggan till datorn. Där öppnar han upp en hoj-film på hög volym. Motorn vrålar lika argt som Ella. Hon blir tyst. Alldeles stilla. Det går någon minut. Jodå, Harley-motorn vinner.
Efter en stund ber jag sonen att gå in till Ella med några bitar choklad.
-Hon är så arg på mig, så du får ge henne den, säger jag till honom. Man blir lycklig av choklad.
Choklad vill hon ha. Efter en stund även lite att dricka. Så sitter hon en lång stund hos pappan, som om inget hade hänt. Vi fortsätter med pyjamas, torr blöja och provar med en smörgås, men den vill hon inte ha.
Pappan sätter sig i gungstolen framför TV:n. Där brukar de två sitta och slumra in. Har gjort det nästan varje kväll sedan vi kom hem med litet knytt från sjukhuset. Klart hon bråkar. Hon vill aldrig sova. Men ikväll orkar hon inte med så mycket mer bråk.
Nu sover en mycket söt liten flicka så stilla i sin säng. Armarna har hon på bebisars vis ovanför sitt huvud. Trygg brukar det heta. Men varför så arg? Jag öppnar sovrumsfönstret en stund och hoppas att natten ska blåsa in ny, snäll luft i rummet och ta med sig den gamla ut härifrån.
Sov så gott, älskade Ella. Alla älskar dig, vi finns ju här. Alltid!
Lämna ett svar