-Magen svarade inte bättre på försöket att mata Ella lite och hela tiden, berättar mannen på telefon. Det blev lika jobbigt för henne att bajsa och mycket gaser. Så vi kör på som förut med käk varannan timme. Hon glömmer bort att andas i samband med måltiderna och får därför fortsätta med c-papen.
-Vi fick hjälpa henne med att få ut bajset med massage och litet rör i rumpan. Tyckte förstås det var jobbigt i början och protesterade vilt, men lugnade sig och var lycklig och mycket nöjd efteråt, fortsätter han.
När Sparvel tappar bort andningen, kommer hon på sig själv och hämtar upp den igen. Men vid ett tillfälle ikväll hade hon en riktigt djup dipp och mannen fick jobba hårt för att få tillbaka henne igen.
-Jag höll faktiskt på att svimma, säger han. Var tvungen att gå därifrån och ta en snus och kaffe.
Vi kan bara betrakta och försöka medverka och lugna med vår närhet, mjuka ord, vaggvisa och några kommentarer ur senaste numret av MCM, som mannen läser högt för henne.
Nerverna kryper ur skinnet och ålar svettiga utanpå.
Jag försöker att njuta en solig höstdag med sonen. Vi är på åsen och klättrar i ”berg” . Att vara här och nu och bara följa med i hans äventyr är svårt. Försöker att stanna upp, men vill bara vidare, vet inte vart.
Vill ha ett ärende när vi går utanför hemmadörren, som en ursäkt, en plan och anledning. Känns bättre så. Känns som förut.
Är tacksam för ett fint väder, annars vet jag inte hur huvudet skulle må.
Vi gör jåppjor till lunch (våfflor, hej talpedagogen!) av hemmafixad smet. Blir faktiskt kalasgott!
Dagen går på något sätt och vi varvar ner med några spel och pussel i hans rum.
Prinsen somnar sedan efter saga. Jag ligger bredvid och tar in hans andning. När och kommer jag att få ligga så här med Ella?
Plockar upp orden som mannen avslutade med innan vi la på. ”Det är klart att det blir bra, det finns inget annat”.
Reser mig och går mot datorn. Längtar efter att få skriva, att göra NÅGOT. Bloggen är min flytväst.
Tack alla ni som värmer upp vattnet!
Lämna ett svar