Ella hamnade tillbaka i c-papen igen. Dessutom fick man även förstärka upp med lite syrgas. Hon hade protesterat när slangarna skulle kopplas på igen, efter att en längre tid fått varit fri, berättade sjuksköterskan.
Man hade även röntgat mage, tarmar och lungor. Inget såg konstigt ut, men det var mycket luft i tarmarna.
Nu får hon mat via sin sond lite och ofta. 4 ml. i timmen, istället för att vi matar på som förut med 16 ml. varannan timme. Då tror vi att hon lättare kan ta emot maten och att hon inte glömmer borta att andas. Sedan blir det även lättare för tarmarna att jobba, när det inte blir så mycket på en gång.
Jag tittar på det mycket lilla barnet som ligger alldeles stilla i sin kuvös. Inbäddad och åter sluten i en slangvärld. Det blir tufft att sätta sig i bilen med 4-åringen och åka till ett tomt hem. Ett hem som bara andas väntan och otålighet. Förvaring, förvirring.
Idag är det 1:a advent. Vi skulle ha hittat på något alla tre i Eskilstuna i dag. Kanske besökt ett lekland eller badhus. Nu får pappan vaka vid Sparvels säng. Jag kramar om honom hårt och kniper ihop en stor gråt som försöker välla ut genom kroppens alla kanaler. Inte gråta när pojken ser på…
-Gör flickan frisk nu, viskar jag till mannen och skyndar därifrån. Han ser hur nära det är att jag brister. Jag får inte fram ”jag älskar dig” för då hade jag runnit ut där på golvet i sjukhusets lekrum.
Utanför sjukhusets P-hus plockar sonen några rödklöver i en slänt.
-Till dig mamma, säger han.
Jag sätter mig ner och kramar om den vilda, mycket snälla pojken hårt och säger att han är min bästis.
Vi drar i ett grått, stormigt, regnigt och fult november. Håkan sjunger om sina sorger men gör mig bara irriterad och otålig. Tusen tankar vid ratten. Tittar på min fantastiska, livsglada pojk. Han visar hur han gör med sina fötter när det är musik. Stampar takten upp och ner i luften.
Minns hur han redan som mycket liten gjorde det i sin allra första bilstol. Musikalisk så klart. Har det i generna.
Straxt innan Katrineholm spricker solen fram på den svart/grå himlen. Helt kort.
Anar lite blått ovanför fjärrvärmeverket. Det behövs inte mer. Jag blir alldeles varm.
När vi kör in på Odins Väg och får solen rakt i ansiktet ringer mannen.
-Är ni hemma nu?
-Hur är det med flickan frågar jag snabbt utan att svara.
-Det känns bra, svarar han. Hon slipper c-papen. Nu har hon bara en ”grimma” med lite, lite syrgas, men den skall plockas bort, antagligen till kvällen. Hennes värden är bra, alla prover är bra. Nu ska vi snart mysa hud mot hud, det har tjejerna och jag bestämt.
-Ååhh, ja gör det, länge! Krama henne hårt och säg att hon är din bästis.
Lämna ett svar