Pojken har feber. Hög förstås. En bit över 39. Får ner den med Alvedon, men bara lite. Inget snor, ingen hosta, inget halsont, inget kräks. Bara den höga febern. Han ligger som en blek, tunn spaghetti i soffan och kollar på film. Vill inte äta eller dricka. Mamman tjatar, springer med olika drycker i höga glas med sugrör.
-Ta en sipp, du måste dricka. Det säger doktorn.
Nyponsoppa, mjölk, smoothie, kall choklad, saft. Det blir några drag av varje. Inget annat.
Och han kissar, så då är det ju lugnt.
I morgon skall jag ringa vårdcentralen och be om en tid. Sjukvårdsrådgivningen tyckte det. Jag önskar nästan att det kommer lite snor ur näsan i alla fall. Typ en vanlig förkylning… skulle ju känna mig lugnare då.
Ååååh vad man önskar att man kunde be alla baciller att flytta över till en större föräldrakropp.
-Låt den lilla spröda vara ifred, hör ni det era elakingar. Vad vill ni egentligen? Han har inte tid med er!
Jag har haft turen att njuta av den oerhört soliga helgen ändå.
Pappan har varit inne med pojken, så att jag kunnat ta ut Ella på sova-i-vagnen-långpromenad.
Nog var det väl en föraning om våren som var här och retades en stund. Helt plötsligt känns allt så mycket lättare. När solen och ljuset åter laddar våra batterier, så sätts hela maskineriet igång. Kickstartar tusen tankar och idéer.
”Man vill göra”.
Aldrig har jag väl dessutom mött så många människor av olika sorter i Djulö Allé.
Välkommen, och dröj inte så länge tills nästa gång! Vi ses i gränslandet, där mörker möter ljus, kylan tinar, fåglar pratar, luften pirrar av all ny energi och så tippar vågskålen äntligen över- ljuset segrar, värmen stannar och luften blir hög. Snart snart syns åter den svarta asfalten under våra fötter.
Lämna ett svar