-I dag kan mamma vänta här, säger logopeden Siv till sonen och pekar på det knappa 4 kvm lekrummet strax innan hennes rum.
Sonen svara inte. Bara drar mig hårt och krampaktigt i armen.
Jag följer med. Ser att Siv blir lite trött.
Gömmer mig därför bakom en skärmvägg i hennes rymliga rum.
Undrar varför hon envisas med att ha ett barnsligt hårspänne i den grå luggen?
Kanske för att komma lite närmre barnen?
Undrar om det funkar?
Varför måste jag tänka så här?
Sonen är ivrig. Vill berätta om sin nya bokstavsupptäckt.
Siv plockar fram de pedagogiska korten. O, U, Y, K, S… bara sådana bokstäver som han redan kan.
-Vad säger raketen, frågar hon sedan.
-Svisssh, svarar sonen.
-ja… och kanske fffffff
-Äf, svarar han då. Tydligt och högt.
-Fffff, säger Siv igen.
-Fis, fiska säger sonen.
Han är så stolt.
Jag ler bakom min skärm. ”Ser” honom så tydligt.
-Ja, just det, svara hon då. Bra.
Sedan spelar de ett spel. Varje gång man vänder upp ett kort skall man ljuda det som är på bilden.
Sonen är tyst varje gång han inte kan. Då fyller Siv i istället.
-Han har verkligen huvudet på skaft, säger hon till mig sedan. Han vill inte säga det som han vet att han inte klarar av.
-Ja, men så fungerar vi väl lite till mans, försöker jag. Vi utmanar väl inte våra svagheter i onödan.
-Ja, tror att han lär sig ”V” snart också, fortsätter Siv. Men vi fortsätter bara just nu bara med ”F”.
På kvällen under go’nattsagan säger han ett tydligt ”V” mitt i ett ord, utan att tänka på det.
Jag försöker att få fram några fler, men han är trött.
Vi nöjer oss med ”våg”. Och tänk, titeln på boken vi just slagit ihop är ”Våga Vinn”.
Får se om vi får träffa Sij eller Siv på torsdag…
Lämna ett svar