Saknar dig, lilla Sparvel, men jag vet att du har det bra hos pappan. Pratade nyss med honom och han sa att ni hade legat i den sköna fåtöljen både på förmiddagen och eftermiddagen. Du fortfarande utan c-papen. Duktiga tjej! Hörde också att du letat efter en tutte att snutta på. Den skall du få av mig nästa gång vi ses.
Är hemma i det hem där vi brukar må som bäst. Pojken, jag och alla vardagsbestyr. Här ekar det tomt trots dammråttor, katthår, tvätt, disk och en full tvättkorg. Katterna är mer närvarande än någonsin, springer framför benen och bakom samtidigt. Bevakar analyserande min framfart. Smarta djur.
Likt en TV-spelsfigur rör jag mig mellan olika rum, plan och nivåer, men får inga extrakrafter eller poäng. Pojken testar mina gränser heller tiden. Är väldigt på, otålig, arg, glad, ledsen, hungrig men mätt, vill ha ”nåt annat”. Klart det är jobbigt. Vi vet ju att det just nu inte är ”som vanligt”. Alla nerver rinner utanpå. Även på en 4-åring. Hur länge stannar mamma? När kommer pappa? Vem hämtar på dagis i dag? Ska vi åka till sjukhuset? Klart det är skitjobbigt!
Väntar in väntan- att det åter skall sprudla av liv mellan dessa väggar. Att borta bra men hemma bäst-känslan skall infinna sig igen. Bona in sig i golven och dekorera väggarna i starka färger. Då jag fullständigt skiter i dammråttorna och disken. Går ut och njuter av en fin dag och tar skiten när vädret är trist igen.
Ge mig åtminstone ett extra liv som jag kan koppla på när jag mellanlandar i TV-spelet,
så slipper jag använda mitt eget sköra just nu.
”
Lämna ett svar