Mannen ringde i dag. Han hade fått en tubtopp av tjejerna på sjukhuset.
-Den sitter som en smäck och framhäver mina vackra former, avslöjade han. Men det är inget jag kommer att springa runt med i korridorerna.
Tuben är en känguruficka till lilla Sparvel. En egen värld att kura ihop sig i med värme, ljud, dofter och kärlek. Som en stor, lång varm kram som aldrig släpper taget. Sådan som mannen alltid ger. Här mår hon som allra bäst och vi också.
I morgon blir det skiftbyte. Då får mannen sova med yvig 4-åring och jag får vara kängurumamma till Ella. Känns bra, även om det är skitsvårt att bryta när man står upp på vågen. När balansen infunnit sig och man tar det där djupa, frigörande andetaget och ger sig hän. Stark i obalansen, men med rak rygg. Så kommer vurpan och man dyker.
Längtan och saknad på samma gång. Hej och hej då i ett andetag.
Är så oerhört glad och tacksam över att få dela resan med denna fantastiska man.
Tänker tillbaka på när vi träffades första gången och jag landar direkt i känslan, minns rummet, tiden och det där pirret i kroppen. Hur jag redan då förstod att det skulle bli vi, fast inte just då.
Minns ett go´natt, sov så gott och en puss i min panna. Av omtanke, med värme och kärlek från en man med hjärtat utanpå och inte ens i närheten av en flört.
När sedan tillfället gavs, sa jag tack, men nej tack, för jag visste att vi skulle dela livets resa och jag vågade inte. Hade bara typ en tandborste i bagaget och var inte redo för jorden runt.
Ångrade mig innan du vände. Det går inte att tveka i något som känns så jäkla självklart och menat. Som att inte slicka sig runt munnen när man äter en sockrig munk.
Än har vi inte varit jorden runt, men väl landat på månen.
Älskar dig! Kommer inte ändra på det.
Sov så gott! I morgon delar vi en fika i ett skavigt rum på ett sjukhus. Pulverkaffe har aldrig smakat bättre! Och frågar jag om vi ska ha någon sötbit till kaffet, så svarar du: jag har ju dig!
Lämna ett svar