Frukosten är just avslutad på jobbet. Står i köket och viker pålägg till morgondagens gäster. I periferin hör jag något välbekant från den gemensamma spelanläggningen. Det är ABBA.
Helt plötsligt passerar min barndom som på film i huvudet. Blond, tandlös, 6-åring. Platåträskor, jeanskjol, gul batikt-shirt. ABBA i flickrummet hos klasskompisen Lotta. Hon med långt, lockigt hår till midjan. En självklar Agneta. Med hopprep som mic tar vi oss igenom de stora hitsen på svengelska.
Åter till köket.
Tänk, alla här, oavsett ålder har en relation till ABBA. Vi nynnar med i låtarna. Alla med SIN film i huvudet.
Kocken i köket är 22 år. Kallskänkan 35. Jag 46, en vaktmästare på 60… alla har vi vår version och nynnar glatt med i refrängerna.
Det är ganska så imponerande och häftigt.
Dessutom rätt så svårslaget.
Musik är magiskt.
Hjärnan är fantastisk.
Tänk att spara på dessa texter i så många år.. till vilken nytta…?!
Välbefinnande, gemenskap, igenkännande. trygghet, glädje…
Inte så pjåkigt med andra ord.
Thank You for the music
the songs I´m singing.
thanks for all
the Joy the bringing.
Lämna ett svar