Njuter film med barn och popcorn då det knackar på dörrposten ute i hallen. Hyresgästen kliver in i rummet och blir nästan en del av handlingen, när han säger- nu drar vi iväg och föder barn medan han ställer han en nyligen uppskuren vattenmelon på soffbordet.
Menar han att vattnet gått? Kommer bebisen nu, här? Men jisses…!
Jag ryser till i hela kroppen och tittar på min man. Han rusar upp ur fåtöljen, tårögd och vimmelkantig.
Vi följer Andreas ut till hallen, säger ta det lugnt, kör försiktigt, kom snart hem, vi ses, lycka till och det här kommer att gå bra.
Från verandafönstret ser vi sedan de unga tu kliva in i bilen och jag blir nästan lite avis. Det är ju ett sådant fantastiskt äventyr de har framför sig! Jag minns tydligt hur jag kände när jag låg med nyfödd Norton på bröstet, att det här måste jag få göra igen.
-Det är ju nästan som om det vore ett av mina barn, ler han mannen med ögonen fulla av känslor som alldeles precis klarar sig från att rinna över kanterna.
Tänk va, snart kommer vi återigen att få höra bebisskrik i huset. Och om jag gissar, så kommer den lilla krabaten snart att hänga på en mycket erfaren och trygg pappa-arm medan denne gör något annat världsligt och viktigt med den andra.
Jag längtar mest att med slutna ögon få lukta på litet, varmt huvud. Då stannar tiden en stund och man undrar vilken väg livet ska ta med en sådan liten, liten människa.
Minns några rader jag plitade ner i ungdomen:
”Stigen finns där redan, upptrampad, redan funnen.
Men mina fötter vill inte riktigt, lämnar spår fast lite bredvid”.
Ses snart va!? Välkomna hem till kollektivet på Odins väg. Det blir grillat och bubbel i glasen!
Lämna ett svar