Mormor och morfar var över på långfredagen och njöt mannens grillkonster tillsammans med oss- lilla familjen. Kvar i hallen blev mormors kofta. Jag vek i hop den och sedan hamnade koftan en kort stund på sängkanten i sovrummet, en mellanlandning tills vidare installering i hemmet för att inte bli bortglömd… Strax därefter skuttade en yster 4-åring upp och gjorde en räcka konster på samma plats. Sängen var bäddad, överkastet på plats och bjöd in till gymnastik!
– Det luktar mormor här, säger hon genast och ser sig om i rummet. Koftan var bortplockad men doften hade dröjt sig kvar i rummet. Det luktade kärlek, värme, skratt, trygghet, bus och ja- mormor. Jag sluter mina ögon en stund och känner också doften. Fast i mitt minne sitter den i en ljusröd, mjuk blus med vita stickningar, lite som på en jeansskjorta. Vi sitter i köket och jag är nog också typ fyra. Jag tror hon sjunger och jag borrar in mitt ansikte i hennes varma, mjuka bröst. Solen silar in genom fönstret och det är bara vi i hela världen. Tänk vad våra sinnen är fantastiska
Lämna ett svar