På väg

I dag fixade mamman i ordning varsin ryggsäck med lite gott och plock till barnen. Ella skulle med sitt rara dagis till Palstorps Hage. Makalöst, vackert, häpnadsväckande och skön motpol till Busfabriken. Åk!
Sonen skulle med sin klass till en lekpark. Där skulle han få träffa blivande klasskompisar. Ettagluttare i höst. Mycket stort i det unga!

Som vanligt kom mycket av allt det goda hem igen. Det är ju så roligt att leka!
Ella hade enligt fröken i alla fall tyckt att det varit spännande med alla burkar, påsar, klämmor och så själva ryggsäcken då. Den hade den lilla envist burit på ryggen hela dagen.
Mamman fick i arla morgon sin inte ännu så ingrodda kaffetermos uppfylld av den mer rutinerade golvläggarpappan. Han fixar inte en dag utan sin trotjänare. Det är vardagslyx med små bokstäver i stor stil. Jag börjar förstå honom.

Mitt sista jobb i dag var hos en man som är 97!
När jag klev in i hallen doftade det gott av rakvatten.
-Oj, jaha, jag hade helt glömt bort att du skulle komma i dag, sa han. Jag är väg ut. Ska ta stadsbussen en runda.
Han satte sig en stund i den vackra, generösa ekstolen i hallen, iförd kostym, vit skjorta och slips.

Min farfar tog också stadsbussen runt staden. I bland blev det flera varv, ibland kanske ett byte till en annan linje. Jag fick följa ibland. Det var spännande. Framme hos chauffören fanns ett solo-säte. Där såg man hur ena hjulet liksom kom upp i bussen, klädd med samma grå plastmatta som golvet. Där ville jag alltid sitta.
Fast om farfar också var finklädd minns jag inte. Men det var han alldeles säkert. Vi kunde både kliva av och på precis utanför hans och farmors mintgröna putsade hus.

-Jaha, nu måste jag gå, sa mannen. Du får stöka runt som vanligt här. Gör som du vill. Ja, tack då och hej, sa han.

Det är ett så vackert hem. Frun finns inte kvar i livet, men mycket av henne här i hemmet ändå.
På nattygsbordet ligger två tänder och en hasselnöt. Livet är skört, ålderdomen kan vara så stillsam och vacker.
Precis som en busstur. Det är bara att kliva på och hänga med. Man vet inte exakt vart man hamnar, hur lång resan blir, men det är själva resan som är målet. Just precis här och nu. Antingen på ett solosäte eller ett i par.