Sonen sitter på boben. Vi är på väg till pulkabacken. Går man stadens bakgator är föret fint. Ingen sand som hugger i.
Pappan har nyss skruvat dit en ny frontskida. Det är den tredje i ordningen. Oj, vad vi har åkt mycket! Tur att det finns reservdelar. Köpte samtidigt även en värmedyna till sitsen. Liten pojkrumpa behöver varm stoppning. I alla fall tror mamman det…
-Titta mamma, en sisk! FFFFisk, menaj ja ju, rättar han sig själv direkt. Han håller en snöklump i ena vanthanden.
-Höde du mamma vad ja sa föst?
-Om man vändej den blij den e jal. VVVal, föstås! Han skrattar till. Så medveten om när de gamla invanda orden helt plötsligt låter fel.
Ja, det blir lite som att lära sig ett nytt språk.
Vi vardagstränar hela tiden. Det är ju så lätt. Och tänk, nu är det bara två bokstäver kvar att lära. L och R.
Pulkabacken blev glad när vi kom. Helt ensam och övergiven, som nästan alltid…
Bobben var snabb, kanske till och med snabbare nu med en ny, blank frontskida.
Hem lyxade vi med att åka stadsbuss. Vi åkte två varv för att bli riktigt varma.
Ella sov. Vaknade inte ens när fredagsystra skolungdomar intog bussen med stora gester.
Undrar vad deras mammor gör med all ledig tid…Måste vara fruktansvärt långtråkigt!
Lämna ett svar till Helen Karlsson Avbryt svar