…undrar 5-åringen, så här på annandagen.
-Du menar den riktiga tomten, säger jag.
-Ja.
-Men han hade ju inte riktigt tid att hinna med alla, det sa’ vi ju på julafton. Men du har ju fått massor av paket från honom, säger jag hurtigt medan min hjärna eldar på.
Tårarna stiger i de blåblåa ögonen. Han trycker sin panna mot mitt bröst. Det gör han alltid när tårarna hälsar på så där utan förvarning.
Tror verkligen pojken att tomten finns på riktigt?
Att det faktiskt är han och alla nissarna som gör leksakerna?
Kanske pojken tror att han inte varit så där snäll som det krävs för att få besök av den rödklädde?
Jag blir lite arg på mig själv att jag överhuvudtaget pratat om tomten. Fast det spelar ju ingen roll, för det tjatas faktiskt överallt om honom. Ibland redan innan träden släppt alla sina färgsprakande löv.
-När jag var liten så lämnade tomten alltid sin säck utanför dörren med alla klapparna i, fortsätter jag lite tröstande. Jag var nog lite rädd för honom.
Till nästa år får vi verkligen skärpa till oss med förberedelserna inför hans besök.
Det duger då rakt inte med en röd/vit Palestinasjal, 5-åringens tomteluva och en mask föreställande en döskalle…dessutom en kofta likadan som pappas…
Lämna ett svar