Det var länge sedan vi gick hand i hand, mannen och jag. Ikväll styr vi mot Villa Sandhem för julbord med mina föräldrar och brorsans familj. Inte så barnvänligt.
Farmor håller i rodret därhemma under tiden. Tryggare kapten finns nog inte.
Att man inte unnar sig helt barnledigt lite oftare. Vi behöver det ju så väl. En liten påminnelse om varför allt faktiskt blev som det blev. För pirret finns ju kvar där inne. Men ibland hörs bara barnens stämma. Tar över helt och slår dövörat till den viktiga kärleken.
Älskar dig, knasiga, bästaste man.
Får jag stanna hos dej tills jag blir som ett russin. Torrt, rynkigt, segt men sött…
Kanske du har fått ihop den där hojjen med sidvagn då… ifall balansen är si och så.
Lämna ett svar till Malin Avbryt svar