Vi firar in nationaldagen på glasverandan med gott på faten och i glasen. Bara lilla familjen. Ella får smaka av färskpotatisen och svampsåsen, dock utan svampbitarna. Hon tycker det är kul och spännande de första tuggorna, sedan kommer gråt och tårar. Det var lika med bananen för några veckor sedan, men den gillar hon nu.
Jag helammar henne fortfarande, så detta med maten är bara för att testa. Hon är nyfiken. Kollar in vad som finns på bordet, hur vi äter. Men tutten vinner. Att amma är vackert och ack så smidigt.
Lilla knytt, du får amma så länge du vill. Jag ska ingenstans.
Sonen och jag avrundar med en bok om hur klockan fungerar. Med visare att snurra på. Ja, detta är ju inte så lätt…
Vi är i alla fall överens om att när stora visaren står rakt upp och den lilla pekar på en siffra, så är klockan vad den lilla visar. Detta var han med på.
Ella somnar sedan i pappans stora, trygga famn. Vaggandes till ro i den av farmor ärvda, mycket gamla gungstolen. Den är nästan alltid upptagen. Främst av katterna.
Det är märkligt…eller kanske inte, alla de platser som är lite bekvämare har denna effekt.
Ellas spjälsäng är mysigast, sedan kommer barnvagnsinsatsen.
Hon har mer katthår än eget.
Nyss åkte fembarnsfadern ner till klubb. Sverigefest med liveband där ikväll. De tre stora barnen skålar gärna med honom där. De två skitungarna får vänta ett gäng år… vilken lyxig situation han satt sig i. Båda av världarna, liksom.
Jag går in med en hög nytvättade kläder till Ella Bella Bus. Kollar ner i sängen och ser ett mycket litet barn sovandes alldeles stilla. Ååh, du lilla varelse, vad har jag gjort? Är du min? Ja, i alla fall en liten stund här i livet. Jag ska göra mitt bästa för att vägleda dig. Vi grundar packningen med massor med trygghet och kärlek. Det är bra!
Gluttar in hos storebror. Han sover också.
I morgon när vi alla vaknar, så är det i samma säng. 1.40 cm. fördelat på 4 personer. Då svär pappan. Mamman ligger redan skavfötters. Tänk vad det är härligt med besvärligt! Tänk vad tomt det blir och tänk att det är snart…
Go’natt alla mammor, pappor, små och stora barn. Vilken tur att vi har varandra.
Lämna ett svar till Helen Karlsson Avbryt svar