Sjukhus x 2

Mamman har ungefär en miljard leverprickar överallt! En prickig korv har inte en chans i jämförelse… Så jag går och kollar alla dessa en gång om året på hudmottagmningen. Ibland tycker den kvinnliga läkaren att någon ser lurig ut och är snabbt framme med skalpellen. Alla prickar skickas sedan på analys. Det är väl inte jätteroligt att gå och vänta på provsvaren. Min farmor dog i hudcancer, det som heter Malignt melanom eller något liknande… Så jag ligger helt klart i riskzonen. Sedan är man ju fåfäng och vänder nosen mot solen så fort tillfälle ges… korkat, men ack så skönt! Vi längtar ju så efter ljuset och värmen.
Sonen har redan fått ett gäng prickar på sin lilla kropp. Minns att den första kom redan innan han var ett år. Snart är det väl Ellas tur…
Varför ärvs allt dåligt? Varför är dåliga saker så starkt genetiska. Krokiga tår, utstående öron, gluggar mellan tänder, tunna hårstrån, genomskinlig hud, myror i brallan. Vilken tur att kärleken är blind och att det faktiskt är insidan som räknas.

I fredags tog jag bort två av dessa prickar. Ella var med. Hon trivdes så bra i en ung sköterskas famn under operationen. Knorrade lite en stund, men fick då en sightseeing i korridorerna. Där drog hon blickarna till sig som vanligt. Det var många som gärna erbjöd sig att hålla och trösta.
-Tack för att jag fick ha henne en stund sa den rara tjejen. Det var jättemysigt. Hon är så liten och fin.
Ja, det är hon verkligen. Fast liten vet jag inte… inte så värst mycket sparv längre, 4,6 kg! Det börjar bli tungt i bärselet, det som jag trodde att vi skulle få vänta länge på innan hon ens skulle kunna sitta i.

Efter operationen strosade  Ella och jag runt på sta’n. Det var marknad, med mycket bjäfs i alla stånd. Köpte några stora frön av en man från Senegal. Dessa skulle bringa lycka och rikedom. Köpte två, en till Ella och en till storebror. Jag förvaltar dessa i min plånbok så länge. Det var där de skulle trivas bäst, påstod försäljaren. Jag fick ett extra frö på köpet. Det gav jag till min man. Det är så jäkla mycket han drömmer om. Och allt kostar de största sedlarna…
Själv drömmer jag om ett glas vitt i en skön stol, rakt i solen. Gärna med några goda kamrater och utan barn, i alla fall en kort stund. Eller i sällskap med en lång skön bok i det tysta. Det är själva ansvaret jag vill slippa för några minuter. Det vuxna. Sedan blir det säkert tomt, längtigt och stressigt med ostressen.
Att man aldrig är nöjd? Skäms…

Ella var gnällig under promenaden. Dessutom varm. Hade nog feber. Jag gick hem. Jo, över 38 grader. Hon gnydde hela tiden som en hund. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen. De rådde mig att åka till sjukhuset för att få henne undersökt av en läkare. Kullbergska tar inte emot så här små barn. I alla fall inte prematurer.
Så det blev återigen Eskilstuna.
Ella blev grundligt undersökt av både rar sjuksyster och  ung kvinnlig doktor. De kunde inte hitta något knas.
Vi tog silverhingsten hem igen.  Ella trivdes som vanligt här i sällskap med Guns n’ Roses på skön volym.
Jag hade faktiskt gett henne lite flytande Alvedon innan vi stack hemifrån. Hon blev piggare av detta. Var vaken längre stunder och skrattade med oss.
Fast på sjukvårdsupplysningen sa de att 38 grader inte räknades som feber och att Alvedon inte behövdes…
Men nog har jag feber och mår skit vid 38 grader… Då sitter Alvedon som en smäck och ger märkbart resultat.
Kvällen och natten flöt på. Dagen efter var hon symptomfri. Märkligt!