Åkte med Sparvel till Eskilstuna i dag. Det var dags för hennes andra vaccinering. Förra gången fick vi sova över för att se hur hon reagerade, men eftersom det gick bra då, så behövde vi bara stanna kvar några timmar denna gång.
Det är en märklig känsla varje gång vi kommer tillbaka hit. Hemtamt men ändå lite främmande. Ett avslutat kapitel som rullar vidare. Mammor och pappor rör sig i korridorerna. Hasar runt i ovissheten. Har lust att säga- hej, vi var också här med liten sparv, nu är vi hemma, allt är bra. Vi mår bra.
Personalen som vi är så nära med kommer nyfiket fram och tittar på liten stor Ella-tjej. Frågar hur det går. Från hjärtat, inte utanpå. Så många barn som passerat in och ut, så många möten med oroliga föräldrar, så mycket engagemang. så oändligt mycket tålamod. Tack för att vi fick vara med en stund på ert jobb. Här växte vi när livet krympte. Kom varandra så mycket närmare. Förstod det bräckliga, sköra. Livet.
Lycklig hemma nu. Med Sparv, vild 4-åring, man och ett tak över huvudet. Lite risigt. Ett projekt. Någon gång…. men, vad fan, det är ju insidan som räknas. Här lever vi och njuter stilla i det lilla. Ikväll med stor syster på besök. God middag med lite rött. Samtal vid köksbordet. Gilla!
Lämna ett svar