Prövningar

Går förbi sal 4. På ”Ellas” plats sitter en ung pappa på en stol och vakar utanför en kuvös. Inte helt bekväm.
Med säkert tusen tankar i huvudet och gnagande oro av ovisshet.
Jag har lust att gå fram, ge honom en kram och tala om att vi nyss lämnat hans stol. Kuvösen, c-pap, syrgas, provtagningar, skinn och ben. Att allt går bra.
För det gör det. Sakta förstås.
Prövningar.
Men framåt. Det är så tydligt nu när jag ser pappan.

Inne på rum nr 10 ligger Ella. Hon är trött i dag. Redan kl. 07.00 i morse kom två sjuksystrar in och gav Sparvel ögondroppar. Hon skulle få ögonen undersökta av en doktor kl. 08.00. Dropparna gör att ögonen domnar och pupillerna vidgar sig. Då kan doktorn titta med sin starka lampa på alla fina kärl inne i ögat. Skulle det vara något som ser misstänkt ut, är det ganska lätt att med en operation åtgärda detta, så kanske Ella slipper glasögon.
Ella stretar, doktorn kämpar, sjuksystern håller fast Ellas huvud, jag händerna. Stackars Sparvel. Pulsmätaren larmar. Ella skriker.
-Oj, ett riktigt storbarnsskrik, säger doktorn förvånat! Jag vill inte plåga henne mer, fortsätter hon. Allt ser bra ut, men jag vill ändå göra en sista koll nu på måndag. För säkerhets skull.
Ella är helt slut efter all envishet. Jag kryper upp i sängen med liten fröken och ammar henne som tröst. Jo då, det smakar. Säkert både gott och tryggt.

Dagen passerar. Ella-fröken är inte riktigt i form. Men det är helt normalt, säger en rar sjuksyster.
Ammar, slumrar på mammans bröst, vilar i egen säng.
Pappan kommer. Vilar i pappans tryggstora  famn.
Ammar.
I dag är det bara amning som gäller. Det blir nervöst att lägga Ella på vågen i morgon. Svart på vitt, liksom. + är förstås bra. 0 är okej, men – är underkänt.

Dagens vikt är 1.710 g. Ella är i vecka 35… om hon hade varit kvar i magen.
Det var länge sedan hon låg i kuvösen, men ändå känslan av ganska nyss.
Pappan ligger och myser med litet barn på bröstet. Nummer fem i ordningen.
Känslan är bekant, men ändå annorlunda.