-Jag valde en röd sänghimmel till Ella, ler den unga sjuksköterskan mot mig.
-Bra, det är ju snart jul.
Klart rosenknopp skall ha en kärleksröd sänghimmel i sin nya säng. Från den hänger nu den skyddsängel jag Traderade in här om dagen. Ser ut som en liten Babuschka med kitshiga små guldvingar… nåja, allt klär en skönhet!
Kuvösen är nu förhoppningsvis ett avslutat kapitel. Nu får även Ella vara med i värmesängsgänget. Grupptrycket har legat och grott en tid hos de andra grabbarna och tjejerna på Sparvels avdelning.
-Kom ska du få se något kul, fortsätter entusiastiskt sjuksköterskan när hon möter den nyanlände mannen i korridoren.
-Oj, och jaha. Vad bra!
Själv sitter jag med Sparvel, stora tjejen, som vuxit ur sin säng vid mitt vänstra bröst. Hon får ordentligt tag emellanåt, det gör faktiskt lite ont och jag blir glad. Kanske är det inte så långt borta i alla fall.
På vägen hem ligger jag bakom en långtradare. Vägen är slingrig och smal, blir kvar.
Den första snön blaskar och stänker. Torkarbladen har verkligen gjort sitt…
Solen letar sig fram mellan grå moln. Lyckas en stund, liksom för att säga hej, allt är okej!
Hämtar sonen på dagis.
-Mammaaa, hör jag en röst i korridoren. Sonen kommer springande och hoppar upp i mitt knä. Får en stor kram rakt ut från hjärtat, svarar honom med samma mynt plus dricks i form av en puss. Sonen torkar av den lite besvärat, med ovansidan av sin hand.
Vi blir lika rörda båda två. Är ju av samma sort.
-Tom sa ja visa dej, mamma, nu!
Han gnolar på en julvisa. Jag misstänker att de övat in en tårögd repertoar till Lucia.
Jag grät redan innan de hade tagit första tonen förra året…
Älskade unge, förstår du hur mycket jag älskar dig?!
Lämna ett svar till Marina ´kantonen Avbryt svar