Fridyk

-Ella är så stabil nu att hon får vara utan c-papen idag, strålar en sjuksköterska mot mig redan i dörren. Vi sätter in den till natten igen.
Bra tjejen! Vi fixar det här tillsammans. Att mysa hud mot hud får oss båda att må så fantastiskt bra. Du kommer in i en djupare sömn, får en stark återhämtning och jag svämmar över av kärlek till dig. Känner du hur den alldeles fjäderlätt flyter in i varenda cell hos dig!?
Nu får vi mysa utan sladdar och slangar som tjuter och sörplar. En helt ny värld öppnar sig ovanför din näsa. Kom och fridyk med mamma och papparösterna. Så här ser vi ut. Med hjärtan som nu så här mitt i livet trängt sig ut ur bröstkorgen och sitter utanpå.
Det är bara att vänja sig. Vi släpper aldrig taget.

I dag åker jag hem till en liten, långhårig grabb i sina vildaste år. Känslig även han med lätt till tårar. Jag skall ta ett djupt andetag utanför dagisgrinden och skärpa till mig. Inte släppa ut mina glädjetårar så att han blir besvärad.

-Dörren öppnas och jag känner av pappans närvaro i rummet.
Hans röst får Ella att lyfta lite lätt på ögat.
Med ett godkännande somnar hon sedan om igen.
-Är du hungrig? Jag har matlåda med från i går. Wallenbergare med potatismos.
Aldrig har ”gott mos” smakat bättre… trots udda porslin och ett skavigt kök.
Nu kan både Morberg och hela kocklandslaget slänga sig i väggen!

Sätter mig i bilen som knappt blivit sval. Är nog glad och ledsen samtidigt. Fast egentligen mest glad, ja lycklig.
På hemresan är det Håkan som sjunger sina kärlekssånger för mig. Han är också en sån sort med hjärtat utanpå. Såg honom nyligen live med sitt makalösa band i Norrköping. Hela konserten kan sammanfattas med ett ord- kärlek. Kärlek till musiken, till musikerna och vännerna i bandet, till en fantastisk ödmjuk publik och till livet. Ger man kärlek får man kärlek, damn, it’s so easy!
Ligger bakom två långtradare hela vägen hem. Smal väg, skitig november i kärleksrus.