Vaknar flera gånger under natten. Måste mjölka ur ca var tredje timme, annars stockar det sig, gör ont och det blir svårt att få ut något alls. Ställer klockan på ringning, men vaknar ändå av mig själv. Dagen börjar tidigt på ett sjukhus. Spring i korridorer, snabba fötter, städpersonal med svepande rörelser, varuleveranser slamrar, samtal.
Jag går upp. Ensam denna morgon. Frukost framför dumburken. Vin-Bengan rescenserar årets olika glögger. Ja, det blir en konstig jul i år…
Går upp en våning till Ella med mjölken. Det är alltid med pirr i magen jag gläntar på dörren till hennes rum. Kuvösen står kvar. Jag lyfter på filten som skall skapa lite av det mörker som är i magen. Ella sover alldeles lugnt. Täcket runt hennes lilla kropp guppar upp och ner. Hon håller sina händer nära ansiktet, trygg.
-Vill du sitta med henne? Gärna ett par timmar om du har möjlighet. Har du fått i dig frukost och varit på toa?
Tid är det enda jag har just nu och ett hjärta som bara längtar. Kissa kan jag göra i någon burk om det krisar.
Vi myser i lite drygt tre timmar. Jag matar henne emellanåt med min mjölk, men hon kan inte suga på bröstet. Har inte kraft till det. Förstår inte. Hon har en slang genom näsan ner i den lilla magsäcken.
Hon behöver vår närhet. Känna dofter, höra hjärtslag och röster. Blir stark och trygg av detta.
När hon är vaken små korta stunder märker vi hur hon direkt reagerar när vi pratar och sjunger. Hon tittar nästan lite frågande med stora ögon.
Jag slumrar till i fåtöljen med ett mycket litet knyte i min famn. Lycklig tvåbarnsmamma som landar i rollen lite mer dag för dag. Växer som Ella.
I dag plockade en av änglarna bort droppet. Nu är det bara bröstmjölk som gäller.
-Snart ska vi prova att ”gå ur c-pappen” säger hon. Det är bra att hon tränar sina lungor utan den. Blir det tungt och ansträngande kopplar vi på den igen.
Hörde du, Ella. Nu har du varit duktig igen, sa doktorn.
Lämna ett svar