Jaha, så var sommaren här. Ja, skolavslutning i morgon. Tokblå himmel, värme och sol har utlovats. Kall vår, denna 2025. Blåst har det gjort. Den varma solen och den kalla luften har stridit likt David och Goliath.
Och tänk, i morgon står jag inte på en av dessa asfaltsgårdar med tårar rinnande ända ner på hakan. Barnen sköter sina avslutningar själva. Ja, de har båda klivit in i tonåren och skolan har stängda dörrar för skälvande, jobbiga föräldrar.
Lite konstig känsla…
Jag gråter förresten för alla sådana här vackra, svulstiga tillställningar.
Själva startskottet är ju förstås ”Den blomstertid nu kommer”…
Kroppen börjat krampa, rycka, streta och dra. Nerverna kittlar och retar.
Tårar, snor och avsaknad av näsdukar.
Det är så vackert. Rörande.
Stort, pirrigt, allvarligt, fnittrigt.
All träning, alla omtagningar. Engagerade lärare. Viljestarka elever.
Grand Final med nya kläder, skor som klämmer, hår som lockar, frisyr, bestyr, smycken… Och så, precis mitt i allt det vita, ljuvliga, skira tar ett par svarta Converse plats. En dito tischa med världens bästa band och älsklingsjeansen. Dansar en punk. Spretar en hårtest. I ögonvrån en perfekt, med van hand lagd kajalvinge. Vackra starka varelse. Trygg i själen i det vita virvlande. Ett viktigt avtryck. Ett finger mot normen.
Och tillsammans springer vi ut, vidare i livet med eller utan skoskav.
Lämna ett svar