Mannen och jag ligger i sängen. Sparvel på pappans trygga bröst. Plötsligt reser hon upp överkroppen och vilar på armarna. Står så en stund och liksom kollar in läget i rummet.
Vi tittar på varandra och häpnar.
Detta gör hon några gånger, sedan bestämmer hon sig för att sova.
Lilla, starka, bestämda tjej, vad ska det bli av dej?
Minns hennes andra levnadsdag, den 9 november. Mannen och jag vakar utanför hennes kuvös. Fortfarande uppochnervända, omskakade och rusiga av hennes plötsliga entré i livet. Hon ligger på mage, ansiktet vänt mot oss och med elektroder på bröstet och c-pap på näsan. Plötsligt öppnar hon ena ögat och sakta, likt en sköldpadda reser hon sitt mycket lilla huvud och vänder till andra sidan. Kusligt…
Då var Sparvel i sin vecka 27.
Bra att det var en så stark tjej som ville ut tidigt till livet här utanför. Envis.
Blir nog tufft om så där en 13, 14 år…
Lämna ett svar