Ella är snorig. Riktigt ordentligt. Sonen har också haft lite snor i snoken och hostat ett par dagar, men inte mycket. Dessa baciller har nu alltså Sparvel fått. Rätt så oundvikligt i en mycket kärleksfull syskonrelation.
Klart det är jobbigt. Klart det är grönt, segt och mycket. Klart det blir tungt i näsan.
Fast läget är motsträvigt, har Ella varit jätteduktig på att amma i alla fall. Arg förstås när näsan är full och munnen täckt av tutte, men skam den som ger sig. Ella är ju en kämpe!
Just nu sitter hon i pappas famn framför en vampyrfilm i rosa plyschpyjamas! som vi skrattade lite åt när vi fick. Den såg ju så stor ut bredvid Sparvel där runt jul…
Tjejen växer.
I morgon, på pappans fölseda’ skulle hon ha kommit. Så var det var tänkt, men hur ofta blir det som man tänkt sig?
Jag växer. Känner mig mer som en riktig mamma nu. Är det något som händer vid barn nummer två? Egentiden krymper rejält, men det är inget som stör mig. Har haft så jäkla mycket egentid. Fick ju sonen när jag var 37… var ganska trött på att bara se mig själv i spegeln.
I dag har sonen och jag bakat kanelbullar. Hittade ett halvt paket jäst i kylen, som snart skulle springa i väg.
Kände mig som en stolt, lyckad hemmamamma när mannen och jobbarkompisen kom hem till eftermiddagskaffet.
Vad slår egentligen en nybakt, fortfarande lite ljummen kanelbulle till javan i ett hemmakök?
Ella var nog den minsta tjej han sett. Och sötare än bullarna…
Tog en promenad efter fikabesöket. Denna gång utan något barn. Njöt av snabba steg i den klara kvällsluften. Kort frihet, också viktigt.
Efter en stund ringde mannen. Ella hade vaknat och var hungrig.
Det var bara att lägga in en högre växel och styra stegen hemåt.
Jag sprang från Villa Sandhem, hela vägen. Blev inte ens flåsig. Lite stolt över detta faktiskt. Det var ju ett tag sedan jag joggade. Kanske att det var dessa magiska mammakrafter som satte in.
KK-joggen nästa?! Med Babybjörn?
Lämna ett svar