Natten till i dag var tuff. Sparvel hade en massa snor som satt fast i näsan och irriterade. Det är inte så lätt att suga på tutten när det är stopp i luftintaget.
Nästäppan har hon haft till och från ända sedan hon kom ut till denna värld.
Trött mamma och tjej gjorde tappra försök flera gånger. Då är det tur att sonden är kvar, livlinan.
Pappan vaknade till när Sparvel skrek riktigt ordentligt. Hon gör inte det så ofta, så man hajar verkligen till och undrar varifrån det där stora ljudet kommer från.
Vi var nu tre trötta som hängde lamt vid skötbordet.
Kokade upp vatten och tillsatte lite salt som vi kylde av och sprutade in i Sparvels små näsborrar. Det funkar rätt bra. I alla fall för stunden. Tror det blev lite o.k. amning efter detta. (Blandar ihop dagar, tillfällen och nätter, emellanåt.)
Sonen, Ella och jag gick vid lunchtid ut planlöst i o.k. väder. Lite sol fick vi på oss. Nyttiga D-vitaminer och ny kraft.
Vi hamnade i lekparken vid sjukhuset, med isiga rutschkanor, frusen sand och inte så många barn.
Hade en trevlig, skrattig stund, 4-åringen och jag. Ella lät oss hållas. Oj, vad mycket vi har varit här sedan sonen föddes! Alltid finns det något barn och förälder att leka eller prata med här. Återigen denna småstadscharm.
På kvällen blev det middag hos oss med en mycket nära och kär familj. Önskar att vi haft denna inspelad på film. Vår vilda envisa son, deras lika envisa, viljestarka dotter, båda 4 år, sedan deras son på 1 1/2 år och nyfödd Ella. Hon var väl egentligen den som skötte sig allra bäst.
Försökte avnjuta mannens återigen makalösa matlagningskonst. Denna gång: Lammytterfilé, svampsås och mos gjort på både potatis och jordärtskocka. Rött i glasen och många påbörjade försök till samtal som aldrig blev avslutade.
Det är bara att skratta. Rätt som det är har vi säkert alldeles för mycket tid till prat igen och alldeles för lite tjat runtomkring. Vad trist!
Mitt i en mening sa mamman i den kära familjen till fembarnspappan,
-Ursäkta, men vad lik hon är dej!. Ella låg och sov i pappans famn under middagen med det lilla ansiktet öppet mot världen.
Kul! Sonen liknar nog mest sin mamma. I alla fall brukar jag få höra det. Nu är det kanske pappas flicka denna gång.
Hoppas att argonbrynen inte blir fullt så buskiga…
Lämna ett svar