Det är det sista jag hör från charmiga barnmorskan Josephine, innan ambulanssjukvårdarna rullar iväg med mig mot Uppsala Universitetssjukhus. Målet är spikat, men resan oklar.
Jag är gravid i vecka 26+något? Vattnet har gått, typ pyspunka.
Eskilstuna dit mannen kört mig alldeles för fort i sin Porsche, tar man inte emot riktigt så små bebisar. Dessutom är den i min mage lite mindre än medelsvensson, som en läkare berättade för mig. Samma läkare berättade dessutom att den hade ca 50% chans till överlevnad. Tack för informationen, nu känns det mycket bättre…
I ambulansen, som körs av man och fru! försöker mannen hålla en glad och positiv stämning med mycket prat och frågor. Det är bara att haka på.
-Vi kör ibland 400 grammare i vecka 22, skrattar han.
De många milen rullar snabbt uppblandade med historier och vardagsanekdoter.
Han har jobbat i imponerande 38 år inom ambulansen och säkert upplevt många resor med oklara mål.
Väl framme blir jag inrullad på förlossningsavdelningen. Nu är det nästan 20 mil hem. Hem till Katrineholm, lilla, trygga, tråkiga, varma och fantastiska stad. Hatad under tonåren älskad nu.
Här bor jag, 41 år med världens bästa knasboll till man, vår son på 4 år och tre stora stora syskon som mannen hade med sig i bagaget. Tre fantastiska, intelligenta, lite småknasiga, som i dag alla är vuxna. Det är bara 20-åringen som bor kvar hemma. Nu får livet rulla vidare där hemma utan mamman.
Mamman som blev mamma sent i livet. Som var hemma i två år innan dagis fick bli en liten upphöjare i vardagen. Mamman som valt att jobba halvtid för att få så mycket tid som möjligt med sonen. Mamman som alltid måste natta, läsa saga, hämta och lämna på dagis, klippa tånaglar, klä på, klä av, leta kottar, pinnar och hoppa från de allra största stenarna i skogen.
-Ett, två ,tre hoppa! Vi kom lika, strålar pojken.
När mamman och pojken tävlar är vi alltid på delad förstaplats. Då är DET det viktigaste. Annars är det bara att vara först som gäller. Hemligheten är en liten knapp som kallas startare. Den sitter på ena armen, ungefär där vi vuxna brukar ha våra armbandsur. Men du måste slå igång den för att få de där extra krafterna som gör dig till en vinnare.
Första natten på det stora sjukhuset i Uppsala, får jag tillbringa i en förlossningssal.
Jag blir påkopplad en ctg-kurva som mäter bebisen snabba, lilla ivriga hjärta och samtidigt mina sammandragningar. En läkare kollar med ultraljud hur det ser ut därinne i magen hos den lilla. En gynekolog kollar om livmodertappen blivit förkortad, för i så fall är det ett förstadie till att värkarna sätter i gång.
Men allt är lugnt. Ja, inte jag förstås. Klockan på väggen i mitt tillfälliga sovrum tickar till slut så högt så jag tror att visarna skall komma ut och tränga in i min skalle…fjong, liksom, precis som i en av pojkens filmer därhemma. Den scenen brukar vi skratta åt.
Lyckas på något sätt till slut somna. Drömmer knasigt. Någon slår till mig hårt i magen, mitt på gatan hemma i trygga Katrineholm. Vaknar, kissar, somnar om. Sonen är borta, alla letar. Vi är på någon sorts marknad med massor av galna, vilda, lössläppta djur. Blir väckt av en sjuksköterska som bara vill kolla att allt är bra med mig. Tittar på den fortfarande hela klockan på väggen. 06.10…kan inte bli arg på henne, hon räddade både pojken och mig just då. En skyddsängel kanske?
I korridoren utanför hör jag hur en alldeles nyfödd säger hej till världen. Tar det som ett omen, och somnar om igen.
Lämna ett svar