-Mamma, hur många är vi i vår familj, frågar sonen med något lurt i blicken.
Vi står i snöslaskblöt hall på fritids och samlar ihop dagen. Vantar, mössa, överdragsbyxor, någon strumpa, en blöt jacka…sonen greppar ryggsäcken och fiskar snabbt upp en påse ur frontfickan.
-Till oss i familjen, strålar han en tusendels sekund, sedan tittar han på påsen och ser bedrövelsen…. kaksmulor! Tårarna kommer som ett brev på posten. De går inte att stoppa. Aldrig gör de det. Och de kommer lätt och ofta.
Jag sitter på huk och försöker trösta. I mitt knä ligger receptet ”Knäckiga havregrynskakor” De som pojken bakat med så mycket kärlek i degen i dag på ”Elevens Val”.
-Vi strösslar dem över lite glass när vi kommer hem, försöker jag. Och sedan:
-När jag var liten gick vi till konditoriet och KÖPTE kaksmulor. Det var det bästa som fanns.
Men inget biter på tårarna. Älskade, sköra pojke. Mitt känsliga barn.
Lilla Ella försöker också trösta.
-Det gör inget, Norton. Vi kan ju smaka dem ändå, säger hon och stryker honom över den blöta jackryggen.
Tänk så mycket klokt det finns i den där lilla! Hon är så observant och snabbtänkt.
Vi går mot bilen.
Hemma väntar storebror Oskar, pappan och Wallenbergare med potatismos.
Norton slår sig ner vid köksbordet. Han klagar på ont i huvudet och tuggar i sig biffen. Sedan lommar han iväg. Mamman har ett styrelsemöte på dagiset och pappan ska iväg på ett rep med sitt band inför den stora födelsedagsfesten.
När jag kommer hem sover han redan.
-Han verkade lite nedstämd, säger Oskar. Du kan väl kolla med honom.
På köksbänken ligger den dumma påsen med kaksmulor och glor. Jag bestämmer mig för att morgondagen ska innehålla ett storslaget kakbak med massor av skrattiga havregryn och kärlek i degen.
Lämna ett svar