Ibland när jag är ensam i bilen och trummar takten till nån rockdänga på radion, händer det att en och annan tanke fladdrar förbi. Sådana där tankar och funderingar som bara kommer, som man inte styr över själv.
Senast var det mammarollen.
Ja, tänk va’ att jag är mamma. Vad var det som hände, liksom?
Jag är ju fortfarande flickan med trasiga jeansknän och trassligt, tunt solkysst hår.
Jag är ju som pojken, han som är 7 år och slutar skolan i morgon.
Ser mig själv så vansinnig mycket i honom. Hur livet snurrar och surrar nära runt. Med glädje, ja allra mest och evighetslånga dagar.
Tänk va’ i morgon är du inte ettagluttare längre.
Mamma kommer att gråta massor av varma, salta tårar av lycka, oro, glädje och rördhet där på skolgården. Och du kommer att fråga varför jag är ledsen.
-Mamma är inte ledsen, min älskade pojk. Mamma är så lycklig så att hon nästan spricker, och då kommer tårarna. Det rinner liksom över, typ.
Mamma är så lycklig för att hon ju faktiskt blev mamma. Visst, det är skrämmande. Oroligt. Nervöst. Men mest av allt är det glada dagar. Och det är din förtjänst, älskade unge!
Hoppas nu bara att tårtan som mamman bakade sent i natten blir god.
Den måste ju bara bli bättre än pappans…!
Lämna ett svar