Ella har en två ärtor hög kyckling i gult glas som hon tar med på olika sorters äventyr. I jackor, byxfickor, ryggsäckar, påsar, ja det som för stunden känns rätt och viktigt.
Och om den lilla gynnaren inte dyker upp en två minuter innan dagislämning, så utbryter en 3-.årings hela känsloregister. Det är bara att börja leta och tänka i 200….
Att hitta på nån fånig bortförklaring eller rent av ljuga, är inte att tänka på. Ella är smartare än så. Eller, ja, envisare…
Nu har den gula faktiskt varit borta på riktigt i några dagar. Jag har besökt stadens nu rätt många loppisar i jakt på en likvärdig och godkänd ersättare, men utan resultat.
Dessa små glasdjur verkar stå kvar i gömmorna hos den äldre generationen. Oj, vad trist de måtte ha i något dammigt vitrinskåp!
Jag nämnde i förbifarten för personalen på dagiset i dag om tragedin. Tänkte att om de hittade den gula bland legot eller i sandlådan, så låt den få flyga hem igen.
-Har du tittat i jeansfickan? I det där paret med prickiga rosetter på backfickorna, ropar rara Fia inifrån toaletten.
Det är liksom kvittot på att man valt rätt dagis. Där barnantalet är litet och personaltätheten hög. Där man är med, är nyfiken och engagerad i livets stora och små viktigheter.
När vi kom hem rotade jag fram jeansen ur tvättkorgen, bad en stilla bön och fick ner några fingrar i den mycket lilla framfickan. Och visst, där låg den lilla gula älsklingen och bara väntade på att få hänga med på fler storsinta äventyr.
Död åt vitrinskåpen!
…och tack fantastiska Lyckebo för att ni är så jäkla bra.
Lämna ett svar