Badpojken

Efter kvällsmaten tar jag barnen med mig till sjön.
-Bara ett kvällsdopp, ropar jag efter sonen, när han på väg ner till vattnet liksom springer ur kläderna och in i badbyxorna på en och samma gång.
Ella hakar raskt på, men stannar upp precis där vatten möter sand. Lite försiktig.

Vattnet är ljummet. Kan inte minnas någon sommar som bjudit på så många grader. Helt fantastiskt, och alldeles alldeles underbart. Jag klagar då inte på värmen. Vi vet ju liksom hur tiden rusar. Kvällarna är ju redan mörkare och kräftorna lockar på oss i butikerna.

Norton hoppar från bryggan. Outtröttlig.
-Mamma titta, ropar han innan varje hopp.
Nu är det ut på den djupa delen som gäller. Det är nytt för den här sommaren. Mamman är förstås orolig.
Så frågar han hur långt det är ut till flotten som guppar en bit bort i sjön. Jag måttar och drar till med: mer än en längd i badhuset, men mindre än två.
-40 meter säger en pappa bredvid mig, där vi står på bryggan.
-Finns det gäddor här, fortsätter sonen.
-Nej, de är rädda för barn, skrattar jag.
Så hoppar han i efter en stunds tvekan.
Jag tror att han ska vända tillbaks, men han simmar ivrigt vidare.
Vi har ju tragglat en tid i simskolan. Till slut lossnade det. Men när vi har varit vid badstranden är det mest hundsim som gällt…trots att jag tjatat om ”riktiga simtag”.
Nu blir mamman orolig. Jag står med Ella i famnen och kan ju inte göra så mycket.
-Håll i flickan en stund åt mig, säger jag till en påklädd mamma på bryggan.
Ella säger ingenting. Hon släpper taget om mig, precis som om hon förstår.
Mamman hoppar i och är snabbt alldeles bakom pojken. Han märker mig inte.
Uppe på flotten blickar han genast mot bryggan han nyss simmat ifrån. Mamman är borta. Paniken bryter genast ut, tårarna stiger.
-Norton, ropar jag nerifrån stegen. Mamma är här. Bakom dig.
Han hör inte först.
-Norton, här!
Så vänder han sig mot mig och jag låtsas som om jag inte ser hans rädsla.
-Vad duktig du är, vilken simmare, 40 meter!
Orkar du tillbaka nu, frågar jag.
-Neej, svarar han ängsligt.
-Men det måste du ju, fortsätter jag. Nu hoppar vi lite, kanske vilar en stund, så simmar vi tillsammans sedan. Ella väntar ju där borta på bryggan, svarar jag och undrar lite över hur den där påklädda mamman undrar…Hoppas hon inte har superbråttom.

Efter några hopp från en flotte med stora tonårsbarn, simmar vi sedan tillbaka.
-Jag håller dig lite under magen, säger jag och försöker simma hyfsat med den andra.
-Du kan släppa nu, mamma, säger sonen och vänder sig mot mig och skrattar.
-Ja, du kan ju simma själv, skrattar jag. 80 meter minst!!