Att vända en pannkaka

Dagen började alldeles för tidigt. Strax efter att pappan gått till jobbet faktiskt. Typisk när det är dagisfritt och sovmorgon står på önskelistan…

Förmiddagen passerade med sol och regn om vartannat. Både inne och ute.
Sonen stängde så av tv:n och gick ut i trädgården. Ella och jag väntade ut ännu ett regn.
Vi hörde hur sonen hade funnit sin allra bästaste vän därute, och nu hoppade en lintott och en brunett studsmatta så att det plaskade runt fötterna.
När Ella och jag vågat oss ut var barnen borta. Vi satte oss i varsinn gunga och njöt av trädens sus ovanför.
När Ella vill gunga, pekar hon så ivrigt med lilla handen på gungan som hänger slokörat bredvid. Det betyder: sätt dig och gunga med mig. Det är mycket viktigt. Båda ska gunga samtidigt. Så tittar hon hela tiden åt sidan så att man är med.

-Då öppnades ett fönster från det rosa grannhuset och allra käraste Elins mamma ropade:
-Ungarna är här,  jag har precis plockat ut nybakta bullat ur ugnen. Ella och du får komma in om ni vill.

Ja, gissa om.
Mamma Anna satte på kaffepannan, trots att hon inte dricker själv och bjöd på varma kanelisar. Klart det smakade. Mysigt att fika med två andra mammor också i o-eget kök. (Annas syster Maria hade åkt in från Valla enkom för att hennes son är helt galen i Annas bullar.)
Sedan blev det bus i Sjukhuslekparken.

Dagen började lite motvalls men räddades så enkelt av ett gäng bulllar och en klok, osjälvisk bullmamma.
Det finns alldeles för få sådana kvar i dag.

Kram och tack, Anna!