Vattenfallet på biblioteket bjöd på stora krafter.
Vänta på mig, Norton!
Sjön suger som bekant, så vi avslutade biblioteksupptäckarfärden med en fika där. Tanten som jobbar i fiket är så rar mot barnen. Hon tar sig alltid tid till att prata med dem och lyssna intresserat, alldeles på riktigt! I dag bjöd hon på stora pepparkakshjärtan. Det gick hem hos båda.
Ella hade samtidigt fullt upp med att vinka och säga hej så artigt till alla som kom, gick och satt i fiket.
Vi avslutade med rutschbaneåkning och gungning i lekparken utanför. Ella ville sedan absolut inte sitta i vagnen. Hon vill gå själv. Inte bredvid, inte hålla handen, nej egna kringelikrokar med massor att se och upptäcka. Vilken tur att jag inte har bråttom till något jobb…
Lämna ett svar