Nu hör man inte längre när hon kommer runt hörnet. De små nakna fötterna trampar nästan ljudlöst över golven. Borta är krypande, ivriga och snabba knän. Klart det är roligt, men samtidigt är det ett lite åååh som gnager i skallen. Det går ju så fort, litet knytt.
Hon har mest gått inomhus. Ute har knän känts tryggare.
I fredags kväll när mannen stod vid grillen, tog vi en cykeltur till sjukhuslekparken. Oj, vad många barn, mammor och pappor! Ella tittade storögt, ja stannade upp helt i stojet. Norton blev lika snopen han. Tänk vad lite sol och värme gör!
Vi har ju huttrat ensamma här ända sedan snön äntligen velat backat undan lite.
Ella och jag närmade oss gungorna. Det är ju ungefär det hon klarar av. Men hon började istället ivrigt peka på ett litet hus med en rutsckana i.
Klättra kan hon. Precis som storebror. Två vilda, smidiga klätterapor. Ja, det finns ju att brås på…
Huset hade en trappa upp för ena sidan och sedan en ganska snäll rutsckana ner för en annan. Oj, vad kul det var! Två olika titt-ut-fönster och massor med barn utanför.
Ella stack ut huvudet i det ena, backade sedan in och så en kik ut genom det andra. Håret blåste lite poetiskt i den för att vara maj-månad, löjligt ljumma kvällen.
Vi testade sedan kanan. Den var inte så snabb, så efter ett par provåk kunde Ella åka själv och mamman stå där nere och ta emot med varm, stolt famn.
När hon kom ner så hamnade hon direkt på fötterna, sedan var det bara att fortsätta gå. Lite svårt förstås i tung sand, men upp igen bara och så vidare ut mot nya lekparksäventyr.
-Det här gör vi väl om snart, mamma, verkade det som hon sa när vi styrde våra cyklar hem mot grillbuffén.
-Tummis!
Lämna ett svar