Plötsligt vänder hon sig om och tar en hel radda steg mot mig. Inte för snabba och inte långsamma utan alldeles lagom. Lagom för att hålla balansen. Man ser hur rörelsen och hjärnan samarbetar. Klart det är fantastiskt! Det blir så storslaget på nära håll. Dessutom är det ju rakt mot mig som Ella styr de alldeles självklara stegen.
Mannen blir såklart eggad. Försöker hela dagen att få Ella att glömma bort sig och ta några steg. Men det går inte att lura den allra envisaste.
Jag spelar upp sekvensen flera gånger för mig själv i mitt huvud. Hoppas att pappan snart får en egen film.
Lämna ett svar