Vaknar av att Ella är ledsen. Hon ligger i egen säng, alldeles bredvid vår, en armlängd från mamman. Lyfter över henne till mig, hon är varm. Feber och rätt så hög, det känner jag. Pojken hade det förra veckan, så känslan är nära.
Börjar amma, men hon vill inte. Jag blir alldeles förskräckt, vad nu? Är det över? Jag provar igen, men hon vänder bort sitt lilla ansikte. Jag märker hur trött hon är. Det är nog därför. Ger mig inte, tänker att hon behöver näringen, särskilt nu med feber i den lilla kroppen. Jo, nu tar hon tutten. Det rinner till ganska direkt och Ella smackar återigen ivrigt.
Mitt sista lilla knytt, ha inte så bråttom. Du hinner bli stor. Se på din bror. Det var ju nästan nyss det var han och jag som satt i natten och myste när hela världen tycktes sova. Han var snabb. Kanske hungrigare? Istället för längtig?
Men han längtar också. Efter tidig morgonkiss, smäller han igen toalocket och kommer på snabba nakna fötter till mammans sänghalva. Så ligger vi och trängs på 1,40, hela den lilla familjen tills pappans mobil skräller i arla morgon. Åååh, du trötte man, sluta snooza, snälla!
Lämna ett svar