Lika plötsligt som febern kom, lika snabbt försvann den. Vi saknade den inte värst. Men tydligen saknade den Norton. Efter över ett dygn feberfritt, har han nu åter närmare 39 grader. Nu tillsammans med en snorig näsa. Inget rinn, men man hör förkylningen.
Och inget vill han ha att äta… det vill han ju i och för sig nästan aldrig annars heller. Dryck går bra. Vi varierar mellan mjölk, nyponsoppa, hemmagjord smoothie, O´boy, och juice. Inte ens glass frestar. Makalösa, envisa unge.
Ella är dock pigg och kry som en yster sparv. Just nu klättrar hon upp på allt hon kommer över. Den där lilla kroppen med så mycket vilja och jävlaranamma i, häver sig upp på köksstolarna, sedan vidare upp på bordet. I bakgrunden sorlar radion, och är det någon fin bit, klappar hon genast sina små händer. Ansiktet strålar av ren lycka.
I badrummet står en sådan där 99:- pall från IKEA. (Ja, tänk att vi faktiskt har en möbel därifrån). Stor, tung och stabil med två frestande trappsteg rakt ut i det stora livet! Den bemästrar hon utan några större kraftansträngningar. Målet är handfatet med engreppsblandaren som är så lätt att dra i. Tandborstarna är också kul. De får åka rutschbana i det blanka handfatet. Ella borstar sina tänder, sedan snabbt en sväng i mammans mun.
Precis likadant med hårborsten. Hon är, om möjligt, ännu lyckligare med tjejfixet i badrummet än det centrala läget i köket.
Ja, tänk vad man fixat framför spegeln. Nu känner jag mig hyfsad om jag hinner med att blaska av mig under armarna, innan jag hoppar i jeans och linne.
Klänning, make-up, hårfix och nageltrix får vänta. Känns ändå lite överkurs när jag på min höjd lyckas komma ut på Djulö-rundan.
Det hade jag skrattat åt och inte trott va möjligt för si sådär 25 år sedan. Tänk så skönt att även gamla hundar kan lära sig att sitta!
Vacker…nåja, tass!
Lämna ett svar