Två vargar i ”Lejonskogen”.
-Kan vargar klättra i träd, frågade grannflickan mig. Ja, lite kanske, svarade jag. Det ser ju ut så i alla fall…
-Men i leken kan de ju det i alla fall, svarade hon mig raskt då.
Ja, och jättehögt!
Sedan sprang de två bästaste grannungarna vidare upp på åsen, förlåt, Lejonskogen och satte sig på den största stenen. Kanske till och med ett berg?. Strax efter hördes vargarnas ylande eka över byn.
Ella höll sig nära vargmodern. Hon hade åkt pulka med storebrorsan flera gånger nerför åsen innan vargflickan kom. Emellanåt ivrigt pekandes på pulkan när farten tog slut.
Lite mellis i skogen smakade också bra.
Tänk att vi bor så nära en riktig lejonskog! Bara ett stenkast ifrån, ja inte av mig, men från mannen. Han som hade skolrekord i grenen ”kast med liten boll” i Vingåker.
Det stör mig lite ibland att han är en jävel på allt. Nej förresten, en svaghet har han; stavning. Men det uppväger han med att vara en mycket god berättare, förstås…
Tack för snön, Jack Frost!
Pssst. Om ni inte sett filmen ”De fem legenderna” där Jack är med, så gör det!!
Tänk, nu är klockan exakt 00.00. Kommer nästan aldrig i säng på ”rätt” sida.
Lämna ett svar