Kommer till dagis med bråttom-minen på. Pojken blir glad. Alltid. Visar så stolt de två pärlplattor han knepat ihop. En dalmatiner och en nalle.
-Ååh, vilken glad mun nallen har, skrattar jag.
-Ja, så kjat, säger pojken alldeles självklart.
Nej, varför gå runt och sura, liksom.
Onsdagar är snärjiga. Simskolan börjar 14.30 och dagis slutar 14.00. Tänker varje gång att jag skall hämta lite tidigare, så att jag slipper vara en argstressig mamma. Men det blir liksom aldrig så…
Mellis i ena näven och pärlplatta i andra. Det funkar.
I dag är det armtag i simskolan. Men inte ihop med bentagen. Det är nog klokt. Jag står och tittar på de drömmande, långt-bort i blicken-barnen genom fönsterrutan. De pratar inte så mycket med varandra. Gör som simlärarna säger. Sedan väntan. Pojken får syn på mig i fönstret. Blir glad, vinkar energiskt, flera gånger. Jag gör tummen upp och skrattar stort, lika stort som pärlplattenallen. Så att det skall synas bort till honom.
Åååh, du lilla fina pojk. Fortsätt att vara lycklig och uppfinningsrik. Och snäll. För då får du förhoppningsvis bara snällt tillbaka.
Jag drar några repor till i motionssimmet. Tittar på klockan. I dag skall jag stå på andra sidan dörren och fånga upp min guldfisk. Med glad mun!
Lämna ett svar