-Klara kommer hem i morgon, skrattar pappan glatt mitt under fölsedagskalaset.
-Hon fick visst lite långledigt och snubben hennes också.
Klart det är hem. Alltid.
Tänker på den dagen då våra små står och är ivriga i hallen. Fast stora då, eller inte…
Hur klarar man det? Och tänk så gamla vi är då, med ännu närmre till alla tårar.
Med sig i bagaget hade hon en sjujäklars trevlig pojkvän. En skånepåg. Han blev polare med Norton redan innan han klev ur sina skor i hallen. Mycket märkligt. Hur gjorde han?
Ella föll också pladask.
Jag tjuvkikade lite. Han var närvarande, nyfiken. Betraktade, lyssnade. Med barnens sinnen.
Så klart!
Håll hårt i pågen, Klara, och se för guds skull till att han börjar jobba med barn!
Vi firade mannens 47-års dag två gånger, faktiskt. Det är ju så gott och trevligt!
Glasveranda, vin, mannens smörgåstårta och framförallt tid för umgänge. Löst prat i all sin nakenhet.
Ibland känns det så mycket vardag. Den lunkar liksom på. Klumpar ihop sig. Måndagar blir till fredagar och strax står söndagen där igen.
Högtider. Det hör man ju bara på namnet. Det är viktigt.
Eller; kom som du är, när du har vägarna förbi. Det är nästan ännu trevligare.
Det gjorde mannens gamla polare Ale i dag, med sina två rosarandiga dötttrar. Minsta flickan är 1 år, precis som Ella. Det är nu man förstår att Ella är en rätt liten skit.
Bredvid varandra såg det ut att skilja ungefär 1 år…
Den rosarandiga heter Ebba. Hon gick sedan en tid tillbaka, vilket förstås gjorde henne ännu större…
Tack alla för en trevlig helg! Kom snart tillbaka, kalassvirare och hemmalirare!
Blev nästan lite kollektivkänsla här. Fast inte som Klaras i Norge. Tyckte hon sa att det på hennes våning bodde 50 ungdomar…
Tur att Norton är fem år och liten lillasyster ett!
Tuggummi från skånepågen.
Kanske det är så de ser ut i Norge. Ja, det är ju ett rikt land…
Golfboll, knasboll, tandtroll…
Lämna ett svar