I dag var vi till badhuset. Det tog några år innan det äntligen stod klart: Äventyrsbadet! Och nog blev det ett äventyr.
Mamman åkte med pojken i den nya, gröna vattenrutchbanan. Pappan hade åkt straxt innan.
-Låt honom sitta framför dig, förmanade han.
Så det gjorde jag förstås.
Och jäklar vad det gick! Och mörkt var det. Fortare och fortare. Centrifugalkraften tog över. Det gick inte att bromsa den. Mamman for upp i vänsterkanten, lagom i ”kvart i nio”. Huvudet dunkade i med en kraftig smäll. Hur gick det med pojken i mitt knä?
Jag hann vända runt ett varv innan jag ploppade ut ur röret med badbrallorna på halv stång…
Fångade upp pojken, var han vid liv? Jodå, det var bara mamman som hade fått ta emot smällen.
-Du blöder, noterade mannen. Jag tog mig vid en bultande tinning. Jodå, mycket riktigt. Men pojken verkade helt oberörd.
Vilken smäll.
En badvakt kom fram med tejprullen i högsta hugg.
Ella trivdes i de mycket babyvänliga små bassängerna. Även sonen. Han tyckte att den lite mindre vattenrutchkanan dög bra.
Ella glömde till och med bort sig och stod en kort stund helt själv, utan stöd.
Utanför skvallrades det om många minusgrader och rätt lågt till sommaren.
Vi njöt med gott samvete av en sysslolös söndag med fokus på njutning och barnslig glädje.
Synd på det kraschade ögonbrynet bara…
Men det ska väl synas att man levt lite!
Kan stoltsera med att jag klarade klätterväggen i badhuset galant, trots ”handikapp”.
Få se hur snygg jag är i morgon…
Lämna ett svar