Feber

-Pappaaa, pappaaaaa!
Sonen skriker i natten. Jag springer in till honom i hans rum. Han sitter upp i sängen och pekar på monstren. Ögonen är öppna och stora.
Jag försöker trösta men han fortsätter ropa på pappa.
Antagligen är det ena riktiga otäcka rackare, eftersom den mycket mammiga pojken ropar på pappan…
Jag tar honom i min hand, går vägen förbi toa och sedan in till den lilla dubbelsängen. Här ligger stora, trygga pappa och sover tungt. Svårväckt som en björn i ide. Många års skiftarbete har denna effekt. Bredvid honom; liten Ella.
-Vi får ligga som Pippi Långstrump, fnissar jag. Annars får vi nog inte plats.
Pojken somnar redan innan jag hunnit få in kudden under hans huvud.
Sedan sover han oroligt med febern pulserandes i kroppen resten av natten.
Ammar Ella några gånger emellan.
Vi sover till 09.00. Febern är helt borta. Den försvann med monstrena straxt innan solen välkomnade den nya dagen med sitt själsligt lugnande ljus.
Jag ringer till dagis och berättar att sonen dagen innan fått 5 års -spruta på BVC och haft feberdrömmar hela natten.

Sedan tar vi frukost framför TV:n. Ella blir uppspelt och glad när sonen äter med henne. Mannagrynsgröt med kanel och farmors äppelmos!
-Vi är hemma från dagis i dag, eller hur, säger jag.
Sonen myser till. Vet att det är lite busigt.
Det blir lång Bollibompa  denna morgon, ja förmiddag. Vi skrattar åt de barnsliga inslagen.
-Det är ju bara ett och två-åringar som är hemma med sina mammor den här tiden på dagen, skrattar jag. Femåringarna är ju egentligen på dagis.

Jag minns så väl den lilla pojken på nästan två, med all energi i kroppen. Jag lät honom sitta en stund på förmiddagen framför ”Bompa”. Tänkte att han behövde det… eller jag!
Ja, jäklar vad tiden rusar. Håll i, njut, håll fast.
Benen blir längre för var dag och fötterna skjuter.