Bland höstlöv och chokladsug

Står i skogen och ger hög fart på en däckgunga. Sonen skrattar och säger till slut:
-De jäckej nu, ja gungaj nättan junt.
Hans långa ljusa hår fladdrar i fram och tillbakafarten. Ansiktet strålar av glädje.
Mitt hjärta skrattar, dunkar varmt i bröstet. Jag är så lycklig.
Lycklig över att kunna ha all denna tid tillsammans med honom och nu även med liten syster. Att kunna ta dagen som den kommer. Vänta ut ett regn, sedan möta en sol och gå ut i vacker höst.
Var dag är faktiskt ett äventyr. Gå ut och möt det!
Gärna en bit utanför stadens larm och bråk. En bit iväg från dammråttor, tvätt och disk.
Utanför murarna, internet, TV, inne…
Tänk, här, mitt i skogen alldeles nära vår lilla stad, skuttar en alldeles riktig hare.
-Jag tror nog att han gungade som allra bäst när vi kom. Då blev han lite blyg och vågade inte visa hur högt han faktiskt nådde. Nästan så att slog runt!
-Eller kanske dribblade han bollen mot ett av planens målstolpar, fortsätter jag och pekar mot grusplanen som gränsar till gungorna.
-Nähä, mamma, skrattar sonen. 5 års- klok och klurig.

Vi fortsätter vår promenad som till slut skall landa i lite matinköp och vardagsbestyr. Men just nu mellan dröm, verklighet, livet och glädjen känns ICA rätt så trist.
-Mamma, kan ja få en dajm näj vi kommej tij stan?
Ja, okej. Det är rätt ont om choklad här i skogen. Kanske ett och annat blött blåbär på gulnad kvist.