Medveten

Ella är mycket mammig just nu. Och pappig förstås. Hon vet så väl i vilka famnar hon trivs bäst i, även om alla är lika varma och öppna.
Det räcker med att jag går ut i hallen och stänger grinden bakom mig. Då kommer gråten på en gång. Det lilla ansiktet blir alldeles förtvivlat i sitt uttryck och tårarna, så direkta och stora exploderar. Avsked. Knytt ser bara det. Vet ju inte att det går rätt fort i tvättstugan.
-Vi e häj hos dej, tröstar pojken och stryker Ellas panna. Han är en mycket klok och snäll storebror. Hjärtat stort, varmt och generöst. Så fort hon blir ledsen, så kollar han till henne. Finns där i periferin, trots att leken är närmare.

Ella vinkar hela tiden. Ria Wägner vinkningen. Så fort det kommer eller går i dörren, rummet eller bara nära. Då sträcker hon fram en nästan knubbig hand och vinkar försiktigt, samtidigt som hon tittar utforskande på personen.
Det är så sött och går inte att strida emot. Många vinkningar blir det…
Hon har i dag också börjat smacka. Provar lite försiktigt med den lilla munnen. Det låter kul förstås.
-Hon pussar, säger mannen.

Han har förstås lärt henne att säga aaaaaa samtidigt som han duttar med fingret framför munnen. Det är lite kul förstås.
Men Ella är en allvarlig tjej. Fånar sig inte i onödan och skrattar absolut inte åt vad som helst.
Man får helt enkelt jobba rätt hårt för att få höra det där härliga bebiskluckandet. Men det är det värt!

Oktober regnar utanför köksfönstret. Endast mamman är vaken. Äntligen lite egentid, fast ögonen grusar.
Litet knytt delar kudde med pappan. Tänk så mycket kärlek det ryms på en halv kvadrat!