Med förvånad min.

Hänger lite i en lekpark. Snart är klockan dags för TANDLÄKARBESÖKET!
Sonens alltså.
Har funderat mycket på hur det ska gå. Eller kanske OM det ska gå…
Han är ju så envis och jäkla bestämd.
Vi köper en kul tandborste på vägen. Tar den mycket gamla hissen istället för trapporna, pusslar i väntrummet, sedan tandborstning på liten toalett med vackert handfat i ett hörn.
Tandsköterskan ropar in sonen.
-Du får sitta i den här stolen som ser ut som en solsäng, säger hon till honom. Det är ju nästan en sollampa det här, fortsätter hon och visar lampan på en arm från taket.
-Då får väl mamma sitta här i hörnet på den hårda, vanliga fortsätter jag.
Tandsköterskan frågar hur många tänder han tror att han har.
Sonen skakar på huvudet och tittar lite frågande på mig.
-Vi räknar, fortsätter hon.
-Tio uppe och tio nere, hur många blir det?
En ny frågande blick mot mamman.
-Insomningsnapp står det i våra papper. Men den har du väl slutat med, ler hon mot sonen.
-Ja, näj ja va fem åj, säger han raskt och bestämt.
För så var det.
Han har smygit med den vid nattningen fram till fem-års dagen. Väl medveten om att han var alldeles för många år för napp.
Sedan födelsedagen har han inte nämnt napp en enda gång, vilket förvånat mig.
Precis som dagens tandläkarbesök!

Sedan kommer rara tandläkaren Anna in, ställer lite frågor och tittar på tänderna.
Hittar lite tandsten och berättar lite om varför det blir så.
Sedan plockar hon fram den där vassa otäcka kroken och börjar kratsa.
Jag vet ju själv att det gör ont, och ljudet sen!
Men sonen ligger lugnt och stilla i stolen, ja rör inte en fena.
Sedan borstar hon lite efteråt, MED TANDKRÄM! Det som är så otäckt och farligt.
Sonen får sedan spotta och skölja, vilket han gör länge.
-Vad duktig du är, berömmer Anna och tar fram en låda med små leksaker.
Att välja tar nästan lika lång tid som tandläkarbesöket…